En trana, en mal och så Karlsson

En ensam trana har kommit till Hornborgarsjön. Här i Linnefors hostar vi. Det har vi gjort en månad nu. Tröttsamt. Men vi hostar tillsammans. Alltid något.

Unghunden gillar skor. Det gillar inte vi. Förvisso gillar vi skor, verkligen. Men just unghundens tycke för skor är inte hälsosamt. Och dessutom kostsamt. Det borde finnas kurser för skoavvänjning. Det finns det säker i Amerika. Där finns nog det mesta.

Såg en bild i tidningen på en italiensk fiskare som med spö dragit upp en rekordstor mal som vägde bra mycket mer än hundra kilo. Det var ur floden Po som han drog upp sin mal. På bilden ses fiskaren och malen på flodkanten. Jag tänker hur väger man en mal som väger så mycket. Hade fiskaren med sig en våg som klarar det? På bilden ser man malens ena öga. Oproportionerligt litet i förhållande till fiskkroppen. Ändå uppspärrat, skrämt. Påminde lite om en kos öga jag såg på teven som fick en kalvningen med komplikationer. Fisken släpptes tillbaka i Po. Hur det gick för kalven och kon vet jag inte. Jag klarade inte av att titta. Jag bytte kanal.

Jag hör ljudet från DVD:n och hostningarna. Det är Karlsson på Taket. DVD:n alltså. Jag har alltid haft svårt för Karlsson. Av alla Lindgrens figurer är han nog den jag har mest svårt för. Om man nu per definition kan ha svårt för en sagofigur. Jag kan. Jag har svårt för Karlsson. Någon gång hörde jag att av alla Astrids figurer är Karlsson den som är mest populär i Ryssland. Det kanske förklarar en del.