Ett blått dragspel

I kvarteret där jag växte upp fanns det en affär. Den är för längesedan nedlagd. Det var en musikaffär. Egentligen var det en Dragspelsbutik. De sålde helt enkelt dragspel. Om man gick in i butiken för att till exempel köpa ett munspel kom man alltid ut tomhänt. Dom sålde inte munspel. Inte ens av märket Hohner.

Lika resultatlöst var det om man trodde att man skulle kunna inhandla en fiol, en gitarr eller en blockflöjt. De sålde helt enkelt enbart dragspel. Faktum var att de faktiskt bara sålde österrikiska dragspel. Eller rättare sagt diatoniska dragspel tillverkade i Österrike. Och helst då blåa till färgen. Gärna med inslag av pärlemor.

Han som hade affären hette Bernt. Det som var speciellt med Bernt var att han läspade och så hade han alltid en blå lagerrock med omlottknytning på sig. Det som var märkvärdigt med Bernt var att han bara hade en arm. Han var enarmad. Amputerad vid högra axeln. Det var därför han skrev så illa. Bernt menade att han egentligen nog var högerhänt.

Trots att han bara hade en arm var han en mycket driven dragspelare. Höger ben och höger fots alla tår ersatte den saknade högra lemmen. Med sina högra tår och sina vänstra fingrar bemästrade han till fullo de österrikiska spelen. Det ljöd allt som oftast ljuvliga toner från butiken. Nästan gudomligt vackra, smäktande, ibland djupt sorgliga och plågade och lika ofta lekande lätt som luften vi alla andas. Kikade man in genom skyltfönstret kunde man se hur Bernt med slutna ögon dansade med tår och fingrar över spelet. Sanslöst tagen av sina egna toner.

Bernt älskade allt med Österrike. Språket, kulturen, människorna och maten. Men framförallt dragspelen. Bernt hade aldrig varit i Österrike. Men han kunde prata i timmar om landet i bergen.

En dag var affären borta. Lokalen fanns kvar. Men dragspelen, de österrikiska, var borta. Bernt var också borta. Han bara försvann. Inget vet vad som hände. Ena dagen ljöd dragspelsmusiken, nästa dag var allt tyst.

Många år senare träffade jag en belgare på ett möte i München. Vi kom att börja prata om musik. Han berättade att hans livs största musikupplevelse hade han haft i Österrike, i huvudstaden Wien, men inte på operan eller något annat konserthus utan i ett helt vanligt gathörn. Där, i gathörnet, satt en man och spelade den vackraste musik en människa kan tänka sig. På ett dragspel, ett österrikiskt diatoniskt dragspel. Alldeles himmelsblått. Mannen satt där med slutna ögon och det fantastiska och häpnadsväckande var att mannen var enarmad och spelade med både händer och fötter. Där i Wien. På ett dragspel. Ett blått dragspel.