Europa ringde

-Hallå, hallå är det någon där?
Jag hade väckts mitt i natten av telefonsignalen och nu viskade jag i luren av hänsyn där jag låg i sängen. Det hade säkert gått fram ett antal ringsignaler innan jag svarade. Jag sov, om inte djupt så djupt inbegripen i en dröm.

Ett tåg som backade genom en sargad värld. Allt i drömmen var smutsigt svart eller brunt. Jag befann mig själv på tåget och försökte förgäves få det att byta riktning. Att bromsa in och börja färden framåt. Åt det håll vi skulle. Åt det håll vi ville och kanske måste. På tåget var det fullt av andra människor. De satt i kupéerna, i gångarna och till och med i de bullriga utrymmena mellan vagnarna stod folk. Det gick inte att se dem i ansiktet. De var alla ansiktslösa och det kändes som de skämdes. För varje gång jag försökte kontakt med någon vändes ett ansikte bort. Värst var ändå ljudet. Det skärande ljudet av slitna hjul av stål mot en ännu mer sliten räls. Och ljudet av gråten. När hundratals människor tyst gråter samma gråt blir ljudet till slut olidligt.

-Hallå, är det någon där? upprepade jag viskande.
Det knäppte till på linjen och till slut, mycket svagt hördes en trött kvinnoröst:
-Det är jag, Europa, sa rösten, väckte jag dig?
Jag gnuggade sömnen ur ögonen och försökte skaka av mig drömmen.
-Det är faktiskt mitt natten, sa jag och gäspade.
-Jag vet, sa rösten i andra änden. Det har det varit länge nu.
Det var något alldeles särskilt med hennes röst. Sorgsen och som om varje ord bars upp av mellanrummet mellan där oväder slutar och nästa lugn tar vid.
-Du låter sorgsen, försökte jag.
-Det har jag varit, svarade Europa.
-Inte längre? sa jag.
-Nej, inte längre. Det har övergått till ilska och rent av vrede, sa hon.
Det kändes i hela kroppen att hon höjde rösten bara en aning.
-Vrede? undrade jag.
-Ja, kanske inte för allt ni gör i mitt namn utan snarare för allt de ni inte gör i mitt namn, sa hon Europa. Det ni underlåter er att göra. Hur kan ni?
-Men vänta nu, försökte jag.
-Nej, svarade hon direkt. Det är just det jag inte kan. Vänta. Det är just det ni inte kan. Vänta. Det enda som återstår nu är att inte vänta. Att agera. Att göra det rätta.
-Stopp, sa jag, med kanske lite för hög röst. Jag är bara jag. Vad kan jag göra? Varför ringer du mig? Mitt i natten dessutom.
-För att det alltid börjar med – bara jag. Jag du, jag han, jag hon blir till jag vi som leder vidare och till slut är ni tillräckligt många för att ställa saker till rätta, så ni kan se varandra i ansiktet igen.
Med de orden la hon på.

Och jag var tillbaka i drömmen. På tåget. Jag fann mig själv sittande i en kupé. En tom kupé. Men undan för undan fylldes de tomma platserna upp av nya resande. Jag satt hopsjunken, framåtlutad på något sätt innesluten i mig själv. Jag vet inte om det bara gick några sekunder eller flera år men när jag sträckte på mig, kanske bara för att hämta andan lyfte jag samtidigt blicken och möttes av ansikten. Alla passagerare titta på varandra med öppna ansikten. Jag såg allas ansikten. I allas ögon lyste förväntning och beslutsamhet. Jag fylldes av en behaglig värme och inom mig hörde jag Europas röst: Jag du, jag han, jag hon blir till jag vi. Jag var säker nu. Utanför tågfönstret gled landskapet förbi, åt rätt håll. Det hade vänt. Vi var försenade men vi var på väg åt rätt håll igen.