Fem i tolv

Det var åter morgon i konungariket. Kronan var putsad och valutan undervärderad. Elden från nattens senaste bilbrand hade falnat och glöden var i det närmaste släckt. I den stora salen på slottet satt regenten och funderade. Han gjorde det ofta nu för tiden. Om det berodde på tilltagande ålder eller om det var något annat som låg bakom det mindes han inte längre. Amerikaklockan på den södra salsväggen tickade oförtrutet. Tick. Tack. Tick. Tack. Klockan var av en enklare modell och passade egentligen inte alls in i slottsmiljön, vare sig till utseende eller till ljudbild. Men det var regentens farfar som en gång för länge sedan valt att hänga den där och sedan dess hade den hängt där. Och tickat. Tick. Tack. Tick. Tack. Söderväggar är egentligen ytterst olämpliga att hänga alla sorters klockor på av den enkla anledningen att södervägg är den vägg som varierar mest i temperatur och just temperaturvariationer är av ondo för alla urverk som innehåller någon form av mekanisk, rörlig del.

Morgonkaffet var nästa urdrucket men smörgåsen, ett grovt bröd med grevéost och krasse, låg fortfarande orörd på fatet. Brödet var nyckelmärkt, osten KRAV och det gröna tydligen hemodlat. Varje morgon samma frukost. Varje gång smörgåsen orörd. Det var som om att aptiten inte längre räckte till. Regenten suckade. Hur skulle det bli?

Visst, han hade hela sitt liv fått leva med att han inte var den han var utan den de andra bestämt att han skulle vara. Och för det hade han blivit älskad och hatad. Ibland verkligen älskad. Och ibland synnerligen hatad. För det han egentligen inte var. Han hade fått en drottning och tillsammans med henne tre barn som han älskade mer än något annat här på jorden. Och det var väl där någonstans i kärleken till sina barn som allt landade och funderingarna började. Hur skulle det bli? Varför kändes allt så otryggt, så olustigt ovisst? Framtiden, den tid som han och hans familj, ja hela hans hov, alltid sett an med tillförsikt kändes allt mer oroande. Runt om i världen hårdnade det. Mörka moln tornade upp sig och hoten och hatet brydde sig inte längre om vare sig nationsgränser eller världssamfund. Och allt eskalerade. Fortare och fortare. Det känds som om vi alla befinner oss på ett slutande plan mot framtiden där lutningen ökade sekund för sekund. Tick. Tack. Tick Tack.

Till slut reste han sig upp. Han hade funderat klart och han hade bestämt sig. Han skulle göra allt som stod i hans makt för att skapa en bättre värld. Han drack ur det sista kaffet och gick med bestämda steg över salen fram till Amerikaklockan där den hängde på sin plats på den södra slottsväggen. Det stod nu honom helt och fullt klart att det han bestämt och nu skulle genomföra var den yttersta meningen med det valspråk som han för mer än fyrtio år sedan låtit meddela hela världen. En tidigare okänd värme och energi fyllde hans kropp och sinne. Han sträckte sig fram mot klockan. Varsamt häktade han av de två små krokarna i nysilver och öppnade försiktigt klockans lucka av glas. Handblåst glas. Vitrinluckans betsade ram kärvade lite mot klockkroppen men så var den öppnad. Pendeln rörde sig i takt med urverkets tickande. Tänk, han hade alltid trott att det var pendeln i sig som lät. Men den var ljudlös. Fram och åter. Fram och åter.

Nu var tiden inne. Han vände sig inte om. Han visste redan att han var ensam. Han hade varit ensam i hela sitt liv. Med höger pekfinger mot urtavlan snurrade han minutvisaren timme för timme och den mindre visaren i sitt makligare tempo följde följsamt med. Där, med den ena visaren på den romerska elvan och den andra nästan framme vid tolv stannade han upp. Det borde räcka. Det är inte mycket tid. Men det borde räcka. Ett par sista tick. Ett par sista tack. Och så stoppade han pendels rörelse. Allt blev tyst. Jag gjorde det, sa regenten högt. Jag gjorde det. Jag stoppade tiden. Fem i tolv. Det är inte försent. Det är aldrig försent. Jag gjorde det. För Sverige – i tiden.