Finn fem fel! (eller nio)

[LINNEFORS 2014-03-24] (24 av 100) Världen är full av stora i det närmaste olösbara problem. En del av dem så viktiga att om vi inte i framtiden hittar en lösning på dem kan de utgör ett hot för hela mänskligheten. Det här handlar inte om något av dessa. Utan tvärtom, om en liten, liten obetydlighet. Men som ändå säger en del om teknisk utveckling och och som i det lilla ställer frågan vem som är till för vem.

Det här är soptunnorna i Linnefors. De står där på rad, i ur och skur och gapar hungrigt efter våra hushållssopor. Varje tunna nogsamt uppmärkt med etiketter som talar om vilken tunna som hör till vilket hushåll. Dessutom med varsitt färgglatt kvadratiskt märke som beroende på färg anger om tunnan är en året-runt-tunna, en sommartunna eller en tunna som för tillfället inte kräver några som helst aktiva åtgärder. Varannan vecka på onsdagsmorgonen backar sopbilen ner för att tömma tunnorna. Förr i tiden brukade sopbilen komma varje vecka, men sedan många år tillbaka har turerna glesats ut. Nu är det endast ojämna veckor som pipljudet från den backande lastbilen hörs över Svartådalen.

Trots att turtätheten halverades hörsammade vi inte det i vår familj utan fortsatte att producera sopor i stort sett samma omfattning. Med lika mycket sopor men med hälften i soptunnekapacitet löste vi det med att köpa till ytterligare en soptunna. Något som vi självklart får betala extra för.

Men allt detta ovan är inget problem. Halverad turtäthet och därmed ökade kostnader är smällar man får ta. Och vi tar dem. I många villaområden ska man dessutom komma håg att rulla ut sin tunna ut på vägen när det är dags för att överhuvudtaget få den tömd. Förr användes sopnedkasten i hyreshusens trappuppgångar. Nu har det bytts ut mot soprum på gården eller ren av stora hålutrymmen ute i gatan. Men vi tar det också. Inga problem.

Men någonstans under den här utvecklingen har huvudmannen glömt bort vem som är till för vem. Att ge service åt andra är bland det finaste man kan tänka sig. Att arbeta i ett serviceyrke kräver dock att man alltid ställer sig frågan vem som är till för vem. Man måste göra det redan i produktutvecklingsfasen, i planeringen och ända  fram till den dagliga kontakten med kunden. Så fort man börjar tulla på fokus är man ute på svag is.

Titta på bilden på soptunnorna – en gång till – Upptäcker du felen? Inte, titta en gång till.

Tunnorna vänder kunden ryggen. Sopkärlen är vända åt fel håll.  När soppåsen ska slängas ska kunden sträcka sig över hela tunnan greppa handtaget och lyfta det helt bakvänd mot sig. Regnvatten, snö och slask, när det bjuds, katapulteras då i en mjuk båge mot kunden som innan dess, beroende lite på räckvidd, kanske redan smetat ner sig när han eller hon i första läget sträckte sig över locket för att nå handtaget.

Varför står tunnorna som de står? Jo för att det ska underlätta för den som hämtar soporna. Så att han eller hon smidigt ska kunna flytta kärlet till den anordning som greppar och tömmer innehållet i sopbilens gap. Det hade förmodligen varit hur enkelt som helst att redan i den grundläggande konstruktionsfasen av tunnorna designa dem på ett sådant sätt att det även tagits hänsyn till kundens ergonomi i sophanteringen. Att man inte gjorde det visar att man på ett tidigt stadium glömde bort vem som är till för vem utan istället valde att fokusera på endast den ena sidan av behovet.

Men allt det här är bara en liten, liten skitsak. Men det kan ändå användas som ett exempel för dig som arbetar i ett serviceyrke idag.  Du kan säkert hitta liknande paralleller på  rutiner, produkter och processer i din verksamhet som med förändringar och lite nytänk kan betyda att du ökar dina kunders positiva upplevelser av det du och dina kollegor levererar. Förändringar som kan göra skillnad och göra er till vinnare. Och vem vill inte vara en vinnare i en värld fylld av sopor!

#blogg100
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen