Flistugg och annat snack
LIVET PÅ LANDET – Sitter i köket och tankarna överröstas av den industriella flistuggen på andra sidan Linneforsarna som med hjälp av bergsknallen som fond lyckas komma upp i anmärkningsvärt högt buller. Tänk dig, Arlanda, tänk dig lift of och att du står där ute på kanten av plattan alldeles vid Runway 1 (01L/19R) precis när SAS morgonkärran mot New York drar på för fullt. Så har jag det med min kaffekopp och mina morgontidningar vid köksbordet just nu. Men jag gnäller inte. Precis som flygplanet försvinner upp i himlen kommer även flismaskinen att rulla vidare när uppdraget är slutfört. Jag gnäller inte, möjligen skakar, av vibrationerna som går genom hela huset.
Idag är det internationella kvinnodagen. Igår opererades äntligen min gäst från FREDAGSFRALLAN (du kan lyssna på programmet här»). Hon skrek verkligen så högt att hon som kvinna till slut fick vård. Jenny, som hon heter, är ett tydligt exempel på att vi behöver en dag som denna. Men, egentligen borde alla dagar var dagar då vi ser och tar hand om varandra oberoende av kön, läggning, ursprung eller andra ”olikheter”.
När jag var en liten pojk samlade jag tag på frimärken. Eller mera korrekt, jag samlade på allt, en tid också på frimärken. Jag vet att jag tjatade på både mamma och farsan att de skulle riva av, eller klippa ut frimärkena på de brev de fick till sina arbetsplaster. Vad gäller försändelser som landade i det holmbomska hushållets brevlåda skötte jag den delen själv. Dessutom med en sådan entusiasm att jag avlägsnade frimärke och en del av kuvertet långt innan ens det öppnats av adressaten. Förmodligen ett grumligt förfarande och ett kanske rent av skulle betraktas som ett brott. Att olovligen öppna annans post är olagligt enligt 4 kap 8 § brottsbalken och den som gör detta gör sig skyldig till brytande av posthemlighet och straffet är böter eller fängelse i högst två år. Till mitt försvar borde jag kunna hävda att jag i rent teknisk mening inte öppnade breven utan bara brandskattade dem. Dessutom var jag under min filatelistiskt kriminella period så pass ung att jag inte var straffmyndig. Detta faktum hade i praktiken inneburit att jag skulle sluppit fängelse och istället blivit överlämnad till de sociala myndigheterna. Där jobbade ju redan morsan och jag var ju redan i hennes vård. Så på ett sätt var domen redan verkställd trots att den aldrig utdömdes.
Ett av de stora glädjeämnena var att blötlägga frimärkena så att de lösgjordes från kuverten, vykorten eller paketpappret. Vattnet löste upp limmet och med pincetten fiskade jag upp dyrgriparna av kungen i profil, Selma i hatt och alla andra vackra motiv för att placera dem på tork på kvällstidningsuppslag som täckte stora delar av golvet i pojkrummet. Fantastiskt var det.
Och nu när jag sitter här och skakar i takt med flistuggen så slår det mig. Det var år sedan jag slickade på ett frimärke på ett brev. Dagens frimärken är förklistrade och kräva icke längre tungkyssar. Det kan ju rent av upplevas som både effektivt och positivt. Jag menar, det var väl aldrig någon större smakupplevelse att lapa porto men ur ett rent filatelisttekniskt perspektiv hopar sig frågorna. Hur gör man idag när man ska frigöra frimärket från den bakgrund som den klistrats fast mot? Går det? Är allt redan förbi? Kan vi backa bandet? Vem är ansvarig? Kommunikationsministern, svara!