Flugornas herre

[LINNEFORS 2014-08-03] Med uppenbar risk för att bli hårt ansatt av diverse djurrättsaktivister tar jag ändå mod till mig att med dessa rader framföra en varning. Inhandla inte vapen för flugjakt på Coop i Mjölby. Det gjorde jag och det har jag fått ångra djupt. Produkterna visade upp en osannolik skitkvalitet som inte stod pall ens för ett enkelt jaktpass i det Holmbomska hemmet.

Ett enda välriktat slag med smällaren och den yta som ska utgöra ett dödshot mot flygfäna väljer istället att krackelera och färgglada plastbitar yr som splitterbomber runt jägarens huvud. Flugan överlever och flyger flinande vidare.

Sträcker vapen, eller rättare sagt, sträcker mig efter soptunnan för att dumpa vapenresterna. Sällan har nedrustning skett i sådan fart och med så stor övertygelse. Men ett förlorat slag innebär under inga omständigheter att kriget är över. Tvärtom, nya vapenslag ska nu tas i anspråk och när nöden är som störst gäller det att bortse från lösningar baserade på eventuella teknologiska landvinningar utan förlita sig till fullo på gammal beprövad teknik, metod och genomförande.

Jag greppar första och bästa morgontidning i min omedelbara närhet och rullar ihop avisan till ett batongliknande slagträ. Men det blir minst sagt en sorgelig skapelse. Så hår års är tidningen tunnare än vanligt, inte bara till innehåll utan även till omfång. Om jag så sondmatade tidningsuslingen med all världens blåa piller skulle tillräcklig styvhet utebli och dess slaka tillstånd skulle till och med av den minsta bland flugor vid en direktträff mera uppfattas som att någon vill klia den på ryggen än att ha ihjäl den.

För ett kort ögonblick är jag nära att ge upp. Hissa vit flagg och sätta mig i förmodligen ändlösa fredsförhandlingar där jag kommer att förlora allt och säkert kommer historiens dom över mig bli extra hård då, som bekant, historien alltid skrivs av vinnaren. Men bara nära att ge upp.

Jag är med andra ord nu en desperat krigsherre. Och det är bland det farligaste som finns. Då endast vanära och förnedring återstår finns längre inga gränser för mitt krigiska vansinne. Hårt ansatt i min ensamhet fattar jag ett oåterkalleligt tillika djävulusiskt beslut. Dags för biologisk krigsföring.

Jag är fullt medveten om att jag med detta beslut sällar mig till de allra mest hänsynslösa av alla hänsynslösa krigare genom tiderna men jag är inmålad i ett hörn och desperat. Och därmed också förblindad och totalt immun mot alla fredsansträngningar eller påbud om eld-upphör från tredje part.

Istället har jag under en tid i lönndom utvecklat ett biologiskt vapen som över en natt kommer att förändra styrkeförhållandena i den här regionen. Jag har i min tjänst en lysande vetenskapsman, som förvisso är kvinna, som under de senaste veckorna intensivt har arbetat med att förfina denna biologiska skapelse och nu, just i detta nu, landsätts den. Redo att skipa min rätt i vårt område.

Söndag morgon, varmt och lite mulet. Med andra ord en perfekt dag för krig. Fiendestyrkorna verkar redan se sig själva som segrare. Endast ett fåtal är uppe och flyger och patrullerar. De flesta andra verkar ta igen sig efter en natts hejdlöst firande. De hänger i skåpluckehörnen, småpratar och ett och annat par hånglar helt öppet, helt orädda. Aldrig har väl uttrycket ”att ta ut segern i förskott” känts så rätt använd. Det är då och där som jag släpper loss mitt biologiska vapen. Lugnet övergår i full panik. Fienden flyr till höger och vänster men ingenstans är de säkra. Några försöker göra tappert motstånd, men vi är oövervinneliga.

Det biologiska vapnet heter Dr. Watson – en golden-valp på 4 månader som tillsammans med sin tränare har utvecklat en stridsteknik som tar flugtrupperna på den så kallade sängen. Det tar inte många minuter av strid innan en ordonnans från fluggeneralens styrkor anmäler sig vid mitt högkvarter med en begäran om eld-upphör och samtal.

Ja, jag är ingen despot. Jag har hörsammat begäran, eld-upphör är utlyst. Och i eftermiddag säter vi oss i förhandlingar. Jag kommer kräva ovillkorlig kapitulation i utbyte mot fri lejd för fiendestyrkorna till grannen. Inte ett flugben kommer att krökas. Det har de mitt ord på.