Gillar att Gilla gillas

Det är något alldeles speciellt att slå upp tidningen och på kultursidan finna sin egen bok recenserad. För ett kort ögonblick befinner jag mig i fritt fall, kisar med ögonen och det känns som jag är mer sårbar än någonsin.

Det finns de författare, skådespelare och konstnärer som säger ”jag läser aldrig recensioner”. Jag undrar, hur gör de då. Det hade inte gått mer än några minuter innan jag fick till mig recensionen av min senaste bok, Gilla, via vänner som messade, mailade och skrev på sociala medier.

Där befann jag mig då i fritt fall, med hjärtklappning och handsvett. Och mitt i fallet tänkte jag på de som till skillnad från mig ständigt recenseras och dagligen måste finna sig i det. Alla dessa politiker som på kommunal, regional och nationell nivå får utstå andras tyckande, kritik och dömande.

Hur hanterar man det som enskild människa? Förändras man? Blir man hårdare, kallare? Funderar på när jag senast såg en rubrik, ögnade igenom en insändare eller läste en artikel som hyllade en politiker eller ett politiskt beslut.

Vi är nog som art ganska dåliga på det där med beröm. När ringde jag själv senaste till min teleoperatör bara för att säga att jag är nöjd med att allt fungerar? Däremot om telefon inte skulle fungera någon dag. Då skulle jag kasta mig på luren, vilket i sig vore synnerligen korkat då den just då INTE fungerade.

Men mitt i fallet kommer värmen emot mig från recensentens ordval. Han gillar Gilla. Jag gillar recensenten. Och helt plötsligt gillar jag mig själv lite, lite bättre. Det är så beröm fungerar. Nu ska jag ringa Tele2.