Gökdårad

Tiden går fort så här års så jag kan inte ta gift på om det var förra eller förrförra veckan som jag hörde årets första gök. Det var tidigt på morgonen och jag var på väg upp till brevlådan för att hämta in morgontidningarna. Go-gå’ hördes det från väster. Puh, vad skönt för ”Väster-gök är bäste gök”. Jag log och göken öste på. Ramsan fortsätter runt hela kompassrosen:
Östergök är tröste-gök.
Norr-gök är Sorg-gök.
Sör-gök (d. ä. Söeder-giök) är smörgök
Göken är ett flitigt förekommande djur i svensk folktro. Inte bara när det gäller väderstrecken. Hade jag till exempel bara hört ett enda go-gå’ från årets första gök och varit på giftashumör hade jag i lugn förvissning kunnat konstatera att jag skulle var gift innan året tagit slut. Nu är jag ju redan gift så att göken öste på gjorde ingenting.

Men problemet är att jag hörde göken på fastande mage. Och då finns det, enligt samma folktro, en överhängande risk att jag går och blir gökdårad. Det var för att undvika denna hemskhet som kaffegöken kom till. Den stärker en inte bara till kropp och själ utan fungerade alltså också som ett vaccin mot gökdårskap. Gökdårad stod jag där på vägen.

Men jag var inte utom all räddning. För faktum är att trots att jag var så till den milda grad dåraktig att jag utsatte mig för risken att höra göken på fastande mage (eg. vara på nykter mage) fanns en sista livlina att ta till när göklätet ljöd över nejden.

Jag greppade det halmstrået där på väg upp till brevlådan. Jag rusade i full fart mot närmsta friska träd, gapade och bet så hårt jag kunde i stammen. På så sätt lyckades jag överföra det dårade från mig till det arma trädet som nu inom ett år kommer att förtorka.

Jag får nog framledes se över frukostrutinerna här i Linnefors.