Grammatik är häftigt

Grammatik är häftigt. Och svårt. Vänta, nu blev det nog alldeles ofullständigt. Meningen alltså.

Grammatik är det regelsystem för språket som beskriver hur orddelarna ska kombineras för att bilda ord och hur dessa i sin tur ska kombineras för att skapa förståeliga satser och meningar.

Är den svenska grammatiken idag den samma som den var på 60-talet? Får grammatiken egentligen förändras med tiden? Är grammatiken tolerant eller intolerant? Och får man börja en mening med och? Frågetecknen hopar sig.

Bortsett från allt detta, vackrast av alla de byggstenar som utgör beskrivningen av den svenska grammatiken är ändå enligt mitt förmenande – Pluskvamperfekt. Det har jag alltid tyckt. Ja menar, något som är så perfekt så att det är Pluskvam måste man bara helt enkelt älska. Varje gång jag hör eller läser ordet ser jag en det för mitt inre illustrerat av fantasins bildminister, den oefterhärmlige  Lennart Hellsing.

Vad pluskvamperfekt står för? Fråga inte mig. Jag kom för sent. När jag steg in i klassrummet hade fröken redan förklarat vad det betydde.

Men de sirliga bokstäver som den vita kritan format glittrade mot den svarta tavlans matta yta – pluskvamperfekt.