Grattis Slas!
[2014-06-02]
Den var en strålande morgon och vi satt där du och jag. På muren uppe på Fjällgatan. Utsikten var bedårande och vi satt länge tysta och blickade ut över staden.
-Grattis, sa jag. Idag skulle du ha fyllt 86 år.
Du nickade. Jag lämnade över en present. Ett litet paket som jag slagit in i tidningspapper. Du tog emot gåvan, nickade igen och la den bredvid dig på muren.
-Ska du inte öppna? frågade jag.
Du svarade inte. Istället tog du fram ditt skissblock och en billig tuschpenna och drog några prövande streck över arket.
-Jag har läst allt du skrivit, sa jag. Och jag menar verkligen allt. Och dessutom flera gånger om, fortsatte jag. Även om jag läser mycket annat återvänder jag alltid tillbaka till dig.
Du drog ett par streck till.
-Jag har läst dig så mycket att när jag läser dig nu är texterna så välbekanta så jag vet vad du har skrivit på nästa sida redan innan jag hunnit dit med ögat. Det är som om dina texter och jag är det där strävsamma gamla paret som känner varandra utan och innan så till den milda grad att de fyller i varandras ord när de pratar.
Du bara satt där tyst.
-Ibland tror jag att mitt intresse och fascination för dina texter inte kan vara riktigt nyttigt. Att jag egentligen borde förorda avhållsamhet eller åtminstone trappa ned. Förr försökte jag till och med det. Att trappa ned. Men inte längre. Kanske har jag nått den där punkten på resan då det inte lönar sig att vända om. Där målet är närmare än starten. Point of no return.
Du drog ytterligare ett streck I blocket.
-Här på Fjällgatan mötte jag min första kärlek, sa jag. Här någonstans under takåsarna, sa jag och pekade på husen bakom oss. Det var lika fantastiskt som det var oväntat. Minnet kan ha spelat mig ett spratt men jag tror att hon hade stukat foten. Och i minnet bar jag henne. Men vi kan mycket väl också bara ha suttit och pratat den där första kvällen.
Nu la du ifrån dig pennan.
-Vi pratade och levde, sa jag. Men en dag slutade vi att prata med varandra. Inte så att jag kan säga att det skedde vid ett exakt givet tillfälle. Inte heller att det tonade bort utan en dag var vi bara inte där längre i samtalet med varandra. Det är inte heller helt enkelt att lyssna när man själv pratar och utan lyssnandet hörs inte att pratet har upphört. Men livet fortsatte. Egentligen samma liv, men ändå ett helt nytt. Och glömskan gör sitt till.
-Det vet ju du, sa jag. Det var ju du som skrev till mig, henne ska du också glömma.
Du vek ihop ditt block.
-Men ibland är glömskan räddningen, sa jag. På ett sätt finns alla våra minnen lagrade i oss men vi skulle var och en gå sönder om alla våra minnen ständigt låg på ytan och pockade på vår uppmärksamhet. Det är då vi behöver glömskan. För glömskan är vårt eget underjordiska arkiv dit vår inre arkivarie släpar våra minnen, för systematisk katalogisering och förvaring.
Du satt tyst men jag tror du lyssnade.
-Ibland, sa jag, räcker det med en svag doft för att återkalla ett minne från glömskan, ibland krävs det mycket mer. Ibland kan minnet som kommit tillbaka från glömskan blivit lite stött och rent av skadat i hanteringen och ibland kan det var fel minne. Men det händer sällan om man inte vill det. Oftast är minnet glasklart när det väl återvänder. Idag är det glasklart. Här. På Fjällgatan.
Din plats var tom. Du hade gått utan att säga ett ord. Bredvid mig på muren låg ett pappersark med endast några få streck dragna med en billig tuschpenna.
Blogg100
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 94 av 100.