Häggblom och mina drömmars stad

Äntligen blommar häggen och vi kan nollställa våra kronografer. Den bästa tiden är här och en ny tideräkning kan börja. Ibland när det är som mörkast på året, när kylan biter och all koncentration går åt att gå mitt i kläderna. Då kan jag ibland tänka, det här får bli den sista vintern för mig på dessa breddgrader. Jag måste söka mig ner längs klotet. Närmare ekvatorn. Till värmen och framförallt, till ljuset.  Jag packar ränseln i fantasin, snörar på mig kängorna och så börjar jag min vandring. Sjumilakliv. Ett kliv och jag är högst upp på Höglandet. Kylan är ännu värre här. Och överallt bara en massa skog och logistik. Ett kliv till och domen i Växjö syns tydligt men jag blir bara sorgen. De anemiska tvillingtornen påminner om de gröna strutar i plast som används som vaser på landets alla kyrkogårdar.

Tio kliv till och nästa doms skitiga siluett tornar upp sig. Där vid Rehn ytterligare två tvillingtorn med tolv tysta kyrkklockor. Det gäller att ställa sig nära Kölnerdomens huvudentré och låta blicken vandra uppför den västra fasaden. Den tycks som om den aldrig tar slut och himlen verkar inte komma för att ta över. Jag både skräms och fascineras.

Flera kliv senare är jag i Florens. Jag tänker, jag är nästan framme. På Piazza del Duomo sätter jag mig på trappan till kyrkan och äter en bit pizza. Oliver, sardeller, tomat. Sältan gör gott och inifrån katedralen hörs svaga toner från orgeln i Madonna della Neve-kapellet. En vemodig, långsam melodi. Santa Maria del Fiore är en basilika. På pizzan oregano.

Nu återstår bara ett enda kliv och jag är framme. I Lucca. Mina drömmars stad. Nu sitter jag där i skuggan på Ristorante Giglios uteservering och blickar ut över torget där Guiseppe Garibaldi står stadigt i marmor. Frihetskämpen som kanske rent av enade Italien. Och jag, som bara hamnat här i min jakt på ljuset och värmen.