Härmsångaren och friheten

Det bor en härmsångare här hos oss i Linnefors. Plötsligt en morgon så var han bara här. Och det blev konsert direkt. Inga onödiga repetitioner utan pang på – konsert. Han är fantastisk. Som ett vida berest musikaliskt karbonpapper. I ett kvittrande medley bjuder han på ljudliga nedslag från hela världen. Finska tangotakter från Rovaniemi ljuder och övergår snart i sorgetoner från Moçambiques kust för att nästan obemärkt fortsätta i en smäktande kärlekssång som hördes för första gången på Malawisjöns strand. Men lika plötsligt som de afrikanska tonerna ljöd, lika snabbt bjuds nu på en jojk från Narviks omland. Och där, rena asiatiska harmonier tonar fram och förbytts i hetsig bulgarisk dansmusik från Svartahavskusten.

Härmsångaren är på många sätt en bild av vad frihet och reslust kan göra med oss alla. Nya platser, nya intryck som vidgar våra vyer både bokstavligen men även själsligt. Fantastiskt. Men rätten till sin frihet och reslust är inte alla förunnat. Vare sig människor eller ens härmsångare.

Kanske är det som en tanke, men i Iran finns det en isolerad population härmsångare som aldrig flyger iväg. De stannar. De tar aldrig del av den övriga världen. De fyller inte på sin repertoar med nya sånger från andra delar av vårt klot. Hur blir man som härmsångare om man måste sluta att härma? Vad sjunger den iranska härmsångaren?

Och vad händer med oss människor när vi väljer att stanna kvar istället för att se världen? Är det här någonstans som vi ersätter ny kunskap och nya intryck med rädsla och trångsynthet? Blir vi som den iranska härmsångaren, begränsad i vår repertoar och alla sjunger samma sånger. Är det därför vi blir så förfärade när de kommer nya flyttfåglar till vårt prunkade samhällsträd, slår sig ned lövverket och börjar sjunga andra sånger? Kanske. Kanske inte.

Så här låter i varje fall härmsångaren i Linnefors. Vart välkommen härmsångare. När du, om du, drar vidare hoppas jag att du lärt dig svenskt hundskall, ljudet av porlande vatten och kanske Idas sommarvisa.