Hello, I’m Johnny Cash

Åttiotre hårda hade han fyllt idag, Johnny Cash. En av de riktigt stora som alltid höll på de små, de utsatta. Jag var bara en liten parvel när farsan spelade San Quentin på grammofonen och berättade historien. Om mannen med sin gitarr som sjöng för humanare villkor inom den amerikanska fångvården. Och farsan fortsatte och berätta och ur högtalarna hördes vrålen från fångarna på San Quentin när Johnny Cash från den lilla uppbygga scenen i fängelset i sångtexten sammanfattade det alla i rummet kände:

San Quentin, may you rot and burn in hell.
May your walls fall and may I live to tell.
May all the world forget you ever stood.
And may all the world regret you did no good.

 Vi lyssnade och vi lyssnade om. Farsan och jag. Och jag såg tårarna i pappas ögon. Och jag förstod. Så äkta, så från djupet av hjärtat. Där och då framför grammofonen blev Johnny Cash en av mina musikaliska och moraliska hjältar. Vad annars?

Livet är ingen räkmacka och även om det skulle vara det så är det kort hållbarhetstid på räkor. Precis som en gammal ek bär tydliga spår av sitt åldrande gör vi människor det också. Det allt djupare fårorna i Johnny Cash ansikte vittnade som barken på eken om livet som levts. Det ständiga sökandet, den inbyggda oron och viljan att räcka till som alltid verkar vandra sida vid sida med honom som med de flesta av oss andra.

Det sägs att viss kreativitet föds ur ren smärta. Kanske är det tyvärr så. Just idag väljer jag Hurt, ett svart bokslut av Johnny Cash.

Och samtidigt som jag letar upp den på Youtube och klickar på Play-knappen står han redan där inför mitt inre på på scenen och inleder som vanligt med frasen: ”Hello, I’m Johnny Cash”. En av de riktigt stora.