Himmel och pannkaka

Snabbe biskopen vaknade en dag en bit in i högmässan med ett brett leende, lätt himmelskt. Han hade mottagit en uppenbarelse, förmodligen när han befann sig i det där intensiva drömlandet som helt plötsligt bara uppstår när en god natts sömn övergår i den mornade fasen som inleder uppvaknandet. Det var självaste ärkeängeln Mikael som hade visat sig för den snabbe biskopen. I ett guldglimrande sken hade ängeln böjt sig fram och viskat i biskopens öra. Först nästan helt ohörbart men när den snabbe biskopen använde all den himmelska koncentration som biskopar oftast besitter kunde han svagt, men ändå tydligt, höra vad ängelns lena stämma framsade:

”Vakna, Du ska göra gud en tjänst. Down Under har svar. Du är kallad.”

Den snabbe biskopen formligen flög ur sängen, slet med sig sin trolovade i flykten, flög över murarna som omgärdar Visby stift. Flög över Östersjön för att nå navet för vidare flykt. Flög med Qantas Airway till Down Under. Och där på ett 4-stjärnigt hotell Melbourne, i en hotellbar uppkliven på en barstol finner den snabbe biskopen det han söker. För bakom hyllan med flaskor fyllda med antingen inhemsk eller importerad sprit framträder där i den välputsade spegeln ett mansansikte. Biskopen stirrar förstummat. Mansansiktet stirrar tillbaka. Den snabbe biskopens ögon vattnas allt mer och till slut rinner strida tårar längs bägge kinderna. Manansiktet i spegeln gör likadant. Jag har äntligen skådat ljuset, tänker biskopen och beställer in två gin och tonic. En sexa och en fyra.

På en molntapp en bit bort, en bit upp, sitter ärkeängeln Mikael och betraktar alltihop. Han skakar resignerat på huvudet.
”Tänk att de allt som oftast envisas med att höra fel alla dessa biskopar. Det enda jag viskade till den gubben var – Vakna, Du ska ha gudtjänst nu. Dom undrar var du är, jalla!”