Himmelfärdsdagen.23
Normalitet är fullständigt livsfarligt. Fullständigt. Dödsskjutningar är nu ett lika vanligt inslag i Sverige som Taco-mys. Så vanligt att om notisskrivaren fortfarande hade funnits i dagens tidningsfabriker hade denne haft mer än fullt upp. För det är ungefär där det landar. Döden, mördandet blir en notis. Och ingen, repeterar ingen, vill känna något som helst ansvar för den uppkomna situationen. Och än värre, ingen verkar vilja/kunna göra något åt det. För precis som Taco-myset ingår det numera i den svenska normaliteten. Fy fan.
Vad är höjden av tillväxt? Kan du? Vet du? Jag vet inte, men jag har en kandidat. Brassica napus! AKA Raps! Den senaste veckan har rapsen gått från lite grönt boss på marken till i det närmaste manshögt (små män) gulblommande åkerhav. Jag har följt tillväxten på nära håll då jag knatar i stort sett samma sträcka varje dag. Om jag har stannat för att plocka grus ur skon eller vänta inte en fyrbent vän som hittat en ny doft som det måste nosas på har jag, och jag lovar, kunna se hur plantorna växer där och då millimeter för millimeter. Om det inte är en tillväxtraket då vet jag inte. Dessutom har jag fått för mig att de stinker mindre kål när de gått i blomning. Bina gillar blommorna i varje fall.
Och bina ska vi vara riktigt rädda om. En guldstjärna till alla biodlare och en stjärna också till de bönder som väljer att så strängar av blomsterängar i anslutning till sina odlingar. Allt för att hjälpa de som hjälper oss. Bina och de andra pollinatörerna. Och faktiskt – jag trodde aldrig jag skulle säga det – en stjärna till motorcrossfolket, eller i varje fall de som driver motorcrossbanor. För jag hörde på radion för några år sedan, kan också ha varit något år sedan, att man i en grusgrop (läs crossbana) i Finspångtrakten hittats ett vildbi som forskarna trodde var utrotat. Det visade sig att just sandbankarna som ”skapats” i en crossbana är idealisk boplats för de små nyttiga steklarna. Brum brum!
Idag är det konstrunda här i Linnefors. Ombergs konstrunda börjar idag och i år är både Linnefors Krukmakare och Korgmakare med. Härligt! Samtidigt som vi i Världens Minsta, i går också spikade årets sommarprogram här i Linnefors i juli och augusti. Kulturen lever i allra högsta grad här i den lilla byn vid forsarna. Här växer rapsen och bina surrar. Forsarna far och räven syns då och då. Uttrarna leker tafatt och jag sitter men min kopp kaffe och har det ganska bra samtidigt som jag oroas ganska mycket. Inte för mig. Verkligen inte, utan för oss alla. Vart är vi på väg? Verkligen, vart är vi på väg? Som vanligt hittar jag inga svar. Eller vänta ett svar kanske? Den här helgen borde ni vara på väg till Linnefors – till mina grannar. För de som drejar lera eller binder korgar är väl värda att uppmärksammas och ingå i det som egentligen borde vara normaliteten. Om den nu inte var så livsfarlig.
Nu påtår!