Hjältar och cigarilldoft
JULDAGEN – Det blåser ute. Det har det gjort hela natten. Tidvis piskade också ett kraftigt regn fönstren. Har läst ett recensionsexemplar och låter det sjunka in lite innan jag tar mig an det igen.
I gårdagens Svenska Dagbladet var det ett reportage om Svetlana Ilina en ryska som efter att barnhemmet där hon jobbade lades ned blev fosterförälder till fyra av pojkarna från hemmet. Bara i Moskva har över 20.000 barn omhändertagits hittills i år. Hennes insats behövs med andra ord. Svetlana – en sann hjälte.
När jag var så där en nio eller tio år gammal tillbringade jag en sommar ute i Stockholms skärgård. Det var en fantastisk tid med fiske och bad och solstänkta utflykter. Men också en tid för de fantastiska berättelserna. För värdar för min vistelse var tant Harriet och farbror Bengt. Farbror Bengt var en av min barndoms stora hjältar. Bengt, som bodde granne med oss, var en senig, urstark timmerman och snickare som i mina ögon kunde skapa vad som helst ur ett stycke trä. Hur vresigt än virket var skar hans täljkniv så som genom smör när han formade sitt hantverk. Men farbror Bengt var framförallt en gudabenådad berättare när det gavs tillfälle. Och där ute på ön i skärgården gavs det många tillfällen. Vi rodde ut med ekan och ankrade upp i närheten av något grund där abborrens nästan alltid gick till. Agnande på och när våra flöten dansade över de lätta vågorna korkade farbror Bengt upp en pilsner, tände sin Bellman Siesta och så började han berätta.
Plötsligt befann jag mig i någon helt annanstans. Kanske balanserande på en planka högt över marken utanför huvudstaden där miljonprogrammet växte upp, halkade till och föll men lyckades i allra sista stund i fallet få tag i en kant med ena handen. Svävade där i fria luften och drog mig sakta med värkande muskler upp i säkerhet igen. Eller smygande i vassen och med mina bara händer just fångat den tolvkilos gädda som så hårt brandskattat knipa-paret på deras duniga ungar. Eller med blott en enda sekund kvar lyckats få undan den skarpladdade granaten som annars hade slitit oss alla i stycken. Men också fått mig till livs allt man behöver göra för att få se älvorna dansa är borta där skogen öppnar sig för fälten.
Farbror Bengt berättade. Jag lyssnade. Våra flöten försökte då och då pocka på vår uppmärksamhet men vi var båda uppslukade av berättelserna. Nu många, många år senare kan jag fortfarande svagt förnimma den söta cigarilldoften, den salta smaken av hav och berättarens trygga röst. Jag behöver bara blunda lite och sitta still i båten så är han där igen. Min barndoms stora hjälte.