Hummelhonung

Det blir nog ett bra år för hummelhonung. I varje fall är det gott om humlor här i Linnefors. De brummar fram i luften som AIK-randiga luftskepp. Lurviga zeppelinare som helt enkelt inte kan flyga ljudlöst. Eller kanske bara inte vill. Det finns något tryggt i humlan flykt. Lätt sävligt, nästan skånskt i sin framtoning. Jag tror faktiskt att om humlor kund prata människospråk skulle de ha en bred skånsk dialekt. Då dessutom mer åt malmöitiska än den skånska som till exempel talas på östkusten.

Min blygsamhet förbjuder mig dock att berätta vilken dialekt jag tror fästingar skulle bjuda på men de otäckingarna har vaknat till liv rejält de också. Efter en skogspromenad med flocken är det bara att sätta av tid för att avlägsna de som kryper runt i pälsarna.

Föresten kom sädesärlan i förra veckan. Nu sitter hon på taknocken till ett av uthusen och väntar tåligt på att gräsklippningssäsongen ska börja. Hon och jag brukar göra sällskap över de gröna ytorna. Jag först med klipparn och hon efter ätandes allt det liv som aggregatets knivar rör upp. Hon gör sina tjurrusningar, om nu en ärla kan göra det, snappar upp något proteinrikt, avvaktar och rusar igen. Nöjd och glad och så småningom rent av mätt. Nu tillhör ju förvisso inte gräsklippning egentligen till någon av mina favoritsysselsättningar så hon hon får gärna sitta där på nocken och vänta ett litet tag till.