HUR HAR NI DET MED TAKHÖJDEN?

[2014-11-03] Hur har ni det med takhöjden på din arbetsplats? Slänger ni er med idiomet ”högt i tak”? ”Här har vi det högt i tak”. Det kan mycket väl vara så, men min erfarenhet är att det många gånger är på de arbetsplatser där man känner sig tvungen att påpeka detta i tid och otid som det är som lättast att slå huvudet i taket.

För tillräckligt länge sedan sålde jag ett företag till en större företagsgrupp som påstod sig brinna mycket för att skapa en tillåtande organisation och man gav till och med ut granna kolorerade pamfletter där man beskrev allt det förträffliga om just den egna företagskulturen. Tro det eller ej, men man hade till och med medarbetare i organisationen som hade titeln KULTURBÄRARE tryckt på sina visitkort.

Inför övertaganden av vårt företag förklarade koncernchefen just att ”här har vi högt i tak” och ”du kan alltid komma till mig om det är något” och lade dessutom till att det ska bli bra med ”lite nytt blod i organisationen”. Åtminstone det sista borde ha gjort att jag skulle börja ana oråd, inte minst sedan jag senast hörde det där men ”nytt blod” var när vår familj flyttade in i en liten by i djupaste Roslagen för många, många år sedan. Men jag var istället helt fokuserad på att skulle bli det mest lönsamma dotterbolaget någonsin i vår nya koncerntillhörighet. Vilket vi också blev.

Men, allt eftersom vi arbetade oss in i vårt nya bo märkte vi att det som så sockersött beskrevs i dokumenten om företagskultur sällan överstämde med verkligheten. Decentraliserad beslutspolicy innebar istället toppstyrning och den beskrivna platta organsation visade sig vara en strikt hierarkisk organisation.

Men vi jobbade på med vår del av uppdraget medan jag i förbifarten samlade på mig det som skavde och samtidigt skissade på hur de som var uttalat i dokument och broschyrer skulle kunna omsättas i reellt ledarskap och medarbetarskap för att uppnå det som jag trodde var hela organisationens ambition.

Efter ett drygt halvår tog jag fasta på koncernchefens ord och bokade, givetvis via hans sekreterare, ett möte. Jag beskrev mitt ärende som att det var dags att ha det där ”högt i tak”-mötet. Det skulle visa sig vara ett stort misstag.

Jag försöker i de allra flesta fall ha förslag på lösningar och förbättringar innan jag uttalar mig om det som jag tycker kan må bra av förbättring / genomlysning. Så även i dessa fallen. Några av förslagen var sådan som vi med stor framgång redan använt oss av i vårt eget företag.

Jag såg fram emot ett möte där mina intryck och förslag skulle tas emot om inte med automatik med öppna armar så åtminstone med ett öppet sinne. Det var ju ändå en koncern där man hade ”högt i tak”.

Du har säkert redan gissat att det inte blev ett sådant möte. Tvärtom, när jag kommer in i rummet sitter inte bara koncernchefen där utan även två av hans närmaste medarbetare. Med koncernchefens öppningsreplik:
”Jaha, du hade problem har jag förstått” förvandlades direktörsrummet till en fuktig jordkällare där jag bildligt redan slog pannan i dörrkarmen innan jag ens klivit in i kylan. Han satt med benen i kors i en bekväm fåtölj i den lilla besöksgruppen flankerad av sina underchefer, bägge män, med armarna i kors över bröstet.

Jag satte mig mitt emot de tre och svarade:
”Nja, för det första tror jag att du menar vi istället för jag och jag väljer nog att se det som möjligheter istället för problem” och utan att invänta något fortsatte jag att presentera mina upplevelser, tankar och förslag på åtgärder.

Men jag hade, i samma stund som jag äntrade rummet, insett att loppet var kört. Att precis som företagskultursvamlet var just bara svammel och borgade för ingenting precis lika lite som högste chefens initiala prat om ”här har vi högt i tak” lika lite skulle de överhuvudtaget kunna ta till sig det minsta av mitt resonemang.

Så blev det också. Efter att jag berättat färdigt höjde den högste rösten och nu följde en lång och i långa stycken helt oförklarlig bortförklaring och bagatellisering och bestridande av allt jag sagt. Med jämna mellanrum nickades det dessutom bifall av de flankerande männen. Han tackade dock för att jag tagit mig tid att besöka honom. Det var mitt enda möte med koncernchefen. Senare fick jag höra att han inte tyckte att jag passade in i hans koncern. Det tyckte jag också.

Vem bestämmer då takhöjden? I de organisationer där takhöjden helt bestäms av chefernas och/eller ledningen kan takhöjden variera dels mellan avdelning och avdelning, dels utifrån enskilda chefers godtycke och dagsform. Andra värdegrundssvaga organisationer hänvisar ofta till policys och regelverk som det som sätter den egna organisationens takhöjd.

Men det som borde bestämma takhöjden är den gemensamma värdegrunden. Så med andra ord vill man leda en organisation där det är högt i tak bör man börja med det gemensamma värdegrundsarbetet. Det är först med en fungerande, levande värdegrund på plats som man kan hävda att man har rätt takhöjd i sin organisation.

När det gäller byggnader är det här med takhöjd ganska enkelt. Det krävs att ett rum har en invändig takhöjd på minst 190 cm för att det till fullo ska räknas med i boytan. 

CAT2