Hurru, vrålar grodan

Den sista januari och jag vaknar med ett ryck. Natten har varit drömsk i den bemärkelsen att det känns som jag färdats mer i drömmarnas landskap än vilat i sömnens mjuka dalgångar. Ändå kan jag inte återge eller minnas en enda bildruta av nattens filmer. Kanske lika bra det?

Jo, vänta, förresten, en bild dröjer sig kvar. Hela rutan fylls av en stor, grön groda, iklädd rödrutig väst, klockkedja och pincené. Det är Grodan Boll. Och han är president i det stora landet i väster.
­­­– Hurru, vrålar han. Och stänger gränserna.

Kanske var det där som jag ryckte till och vaknade. Bara för att konstatera att än en gång så har verkligheten överträffat dikten. Men verklighetens groda är mer grisskär än grodgrön. Och hurru på amerikanska låter helt annorlunda. Men luktar likadant.