I utkanten av Betania
Precis i utakanten av Betania samlades vi. Det hade nu gått mer än sex veckor sedan glädjen kom åter. Om jag kommer ihåg rätt var det en alldeles molnfri dag och osedvanligt varm för den här tiden på året. Vinden var torr och nästan het. Jag besvärades mer än vanligt av min huvudvärk, trots att jag försökte att vätska mig, men vattnet jag bar med dig var ljummet och hade tagit smak av säcken. Om det var lädret i sig eller vaxet i säckens lintrådar som gav bismaken var svårt att avgöra. Det gjorde i varje fall vattnet på något vis strävare och svårare att svälja.
Jag anlände först. Tätt följd av några av de andra. Jag noterade att nästan alla andra kom i par. Jag var det ende som kommit ensam. Förutom honom. Men det var helt i sin ordning. Det hade alltid varit så. Jag var den som oftast gick ensam. Inte för att jag själv valt det. Det hade bara blivit så. Redan som barn sa ofta min mor att du borde skaffa dig vänner. Vänner är viktiga, sa mor. Men det blev aldrig så. Jag fick många bekanta men aldrig några vänner. I varje fall inga i ordets rätta bemärkelse. Ordets rätta bemärkelse. Vad betyder det?
Jag kommer heller inte ihåg hur länge vi hade väntat där. På den anvisade platsen. Där vägen mot Jeriko viker av i stark böj för att leta sig fram längs med olivbergets östra sida finns ett ställe som lämpar sig väl för rast och vila. Här är stenblocken flata och inbjudande. Den eviga vinden har polerat ytorna så att vore det inte för värmen skulle de kännas mjuka som mossa under handen. Det låter kanske märkligt men det kan nog förklaras av att vi befinner oss i gränslandet mellan den torraste öknen och de bördiga kullar som likt vågor välver ända fram till Jerusalem.
Vi var till slut tio som väntade. Sedan kom han, tillsammans med Matteus. Matteus var som vanligt oklanderligt klädd. En gång för länge sedan hade jag frågat Matteus varför hans klädesdräkt alltid var skiftande vacker som solens varmaste gula kulör och hur han bar sig åt för att alltid se nyklädd ut. Men jag fick inget svar. Matteus tittade bara på mig och log. Han gjorde oftast så Matteus, valde det svarslösa svaret.
Till skillnad från Matteus färgprakt bar han, som vanligt, en enkel vit kaftan. På fötterna de enklaste av sandaler. En sula av läder och två remmar. Nu var vi alla samlade. Alla utom en. Den tolfte som tidigt gick bort sig men som tills alldeles nyligen ändå varit en av oss. Vi ställde oss nära mannen i den vita kaftanen och i samma stund som han harklade sig och började prata mojnade vinden och alla ljud omkring oss tystnade och dog ut. Och samtidigt som de första orden lämnade hans läppar märkte jag hur min molande huvudvärk med ens löstes upp och försvann. Plötsligt befann vi oss i skugga när det borde varit som hetast. Solen stod i zenit, men ett moln av vitaste sort hade bildats på himmelen ovanför oss. Svalkan var ljuvlig. Han pratade länge och vi lyssnade ännu längre. Till slut när han fyllt oss alla med värme och med en mening lyfte han upp sina händer och välsignades oss. Han böjde nacken bakåt och vi följde hans blick mot himlen och det vita molnet. Och när vi stod där upplöstes på en bråkdel av en ögonblicklig det vita i himlen och solens starka strålar gjorde oss alla blinda för en stund. När synen kom åter var han borta och ett ljuvt, mjukt regn föll över oss som var kvar.