Jag är mindre värd IRL

Jag är en stenåldersman. Jag tänkte skicka ett blommogram så jag tog på mig djurhuden, greppade träklubban och lämnade grottan. Jag begav mig till blomsteraffären i en kommun som inte har så bra företagsklimat. När man är klädd som stenåldersman är klimatet dessutom viktigare än man kan tro.

Jag klev in i blomsteraffären. Vi stenåldersmän kliver nämligen gärna. Bakom disken stod föreståndarinnan för affären. Jag skulle kunna skriva att själva blomsterflickan stod bakom disken. Men det vore att överdriva. Det närmaste jag kommer liknelser från växtriket är nog att likna föreståndarinnan vid en tistel.
– Hej, sa jag, jag skulle vilja skicka ett blommogram.
– Jasså, fräste tisteln.
– Jo, sa jag lätt förvånad över den taggiga svarstonen, går det bra?
– Internet, fräste tisteln och upprepade, Internet.
– Ursäkta? sa jag. Jag förstår inte riktigt.
Tisteln stönade och bjöd mig på en djup utandning som luktade billig cigarett och eftersatt tandvård. Sedan sa hon:
– Internet. Mycket bättre om du beställer på Internet. Det går fortare. Snabbare, förstår du?
Jag förstod ingenting. Jag tittade mig omkring. Tisteln och jag var alldeles ensamma i butiken.
– Vad är det som går fortare, snabbare, frågade jag.
– Nja, sa tisteln, kanske inte snabbare eller fortare, men bättre.
– Bättre? sa jag, vaddå bättre? Vad är det som bli bättre om jag beställer blommogram på Internet?
– Nej alltså, inte bättre, stånkade tisteln, men man kan alltså sitta hemma och beställa i lugn och ro.
– Okey, sa jag, men nu hampar det sig ju så att jag är ju här i din fina butik just nu och skulle vilja beställa ett blommogram, här och nu. För övrigt är det sällan lugn och ro hemma hos mig.
Tisteln mumlade något ohörbart. Jag framhärdade.
– Jag skulle alltså vilja skicka ett blommogram, sa jag.
– Ja, ja, ja, utbrast tisteln. Var?
–Ja, härifrån din butik är väl lämpligt, sa jag. Och så la jag till, jag kan betala för mig. För helt plötsligt tänkte jag att tisteln kanske inte tror att jag är kreditvärdig. Jag menar, jag är ju ändå en stenåldersman som framhärdar det verkliga livet och mötet istället för binärt umgänge via fiber.
– Var vill du skicka blommogrammet till, frustade tisteln märkbart irriterad.
– Ja, ja, sa jag, vart menar du. Jag tyckte precis att du sa var.
– Vart då, då, fräste tisteln.
– Vart i det här fallet är till en annan tätort i denna kommun, sa jag, och nämnde tätorten vid namn.
– Ha, haa, utbrast tisteln triumferande, dit kör vi inte.
– Inte? sa jag, varför inte?
– Det är inte vårt revir, sa tisteln, och för första gången under hela vårt samtal log hon och blottade en nikotingul tandrad som glittrade i kapp med ett fång Amber Queen i en vas alldeles bakom tisteln. För övrigt min favorit bland de gula rosorna.
– Revir? fick jag till slut fram. Revir, vad menar du? Och jag kände att jag höll på att tappa tålamodet. Kan jag skicka ett blommogram härifrån dit, eller låt mig refrasera mig. Nu hade jag tappat tålamodet. Kan jag betala dig dryga 300 kronor för en bukett blommor, dessutom ytterligare etthundra kronor i budavgift för att du ska leverera härifrån dit. Kan jag det? Du får gärna svara, la jag till.
– Nej det kan jag inte, svarade tisteln nu med bägge armarna i kors. Dessutom är budavgiften nittionio kronor, inte hundra.
–Okej, sa jag och kände med ens hur allt bara rann av mig. Jag förstår. Du kan inte och hade du kunnat hade det inte kostat mig hundra utan nittionio.
– Bra, sa tisteln, du verkar förstå till slut.
– Jag går nu, sa jag och gick.
– Nästa gång kommer du ihåg, ropade tisteln efter mig, Internet va’. Bättre. Nu förstår du.
Men jag tänkte för mig själv, Fru Tistel, det du inte förstår är att det blir aldrig någon nästa gång. Aldrig mer.