Jag behöver guidning
På telefonpanelen blinkade lampknapparna som indikerade alla ingående samtal som pockade på uppmärksamhet. Arne tog ett djup andetag och tryckte ned dagens första blinkande knapp:
-Välkommen till Vårdguiden 1177. Du pratar med sjuksköterska Arne, hur kan jag hjälpa dig?
-Nåja, sa uppringaren, nu är det väl egentligen du som pratar men om du undrar så behöver jag lite minnesguidning.
-Förlåt? sa sjuksköterskan.
-Visst, jag förlåter dig, sa uppringaren, men vi kanske skulle kunna fokusera på mig nu?
-Ursäkta? fortsatte sjuksköterskan.
-Absolut, du är ursäktad, svarade åter uppringaren. Men nu vänder vi blad. Jag ringde ju till dig för att få guidning.
-Visst, sa sjuksköterskan, vad kan jag hjälpa dig med?
-Arne, sa uppringaren.
Helt plötsligt hade uppringarens röst blivit mer dov, mer allvarlig och rent av lätt viskande. Sjuksköterskan Arne tryckte den ena handen hårdare mot sitt headsets hörlur för att verkligen kunna uppfatta uppringarens ord. I det ofantliga kontorslandskapet med äggvita väggar där Arne tillbringade sina arbetsdagar var bakgrundsljuden ständiga konstanter. Ett sorl och ett surr från medarbetande människor som blandades med ett sorl och flera surr från teknik och ventilation och som tillsammans bildade ett musikstycke utan vare sig tonart eller ens harmoni. Ofta dröjde det atonala sig kvar inne i Arnes öronvindlingar långt efter arbetsdagens slut och många var de gånger då han somnat fortfarande med surret och sorlet inom sig.
-Arne, jag behöver din guidning, fortsatte uppringaren.
-Jag är här, svarade Arne, jag lyssnar.
-Det känns lite pinsamt, sa uppringaren.
-Jag har sekretess, svarade Arne, med mig kan du prata om allt.
Det var ett tyst ett tag. Trots surret och sorlet runt omkring sig kunde Arne uppfatta uppringarens andetag, korta, lätt ansträngda andetag. Nästa som ytandning. År av utbildning och inte minst erfarenhet tog över:
-Ta ett djupt andetag, sa Arne, och sedan ett till. Sedan kan du börja prata. Jag lyssnar.
Arne hörde hur uppringaren följde hans råd, harklade sig och till slut bröts tystnaden.
-Jag har tappat mitt muskelminne, kom det som nästan i en utandning från uppringaren.
-Ditt muskelminne? sa Arne, som hade väntat sig vad som helst utom just detta.
-Ja, mitt muskelminne, suckade uppringaren.
-Jag förstår inte, sa Arne.
-Inte jag heller, svarade uppringaren. Men en morgon när jag vaknade var hela mitt muskelminne borta. Inte bara bitar av det. För det har jag varit med om förut. Utan hela muskelminnet. Han tystnade.
-Jag förstår inte, upprepade Arne, hur menar du? Muskelminne?
-Jamen, du känner väl till muskelminnet? Uppringaren höjde för en sekund rösten.
-Jo jo, svarade Arne, om du med muskelminne menar processen i det neuromuskulära systemet som lagrar och minns motorik så visst känner jag till det.
-Då så, sa uppringaren. Och jag har tappat mitt. Den är helt borta den här gången. Eller rättare sagt det är värre än så.
-Värre? sa Arne.
-Ja, värre, svarade uppringaren. Det är egentligen inte borta utan snarare ihopblandat, eller felkopplat. Allt är ett enda kaos.
-Felkopplat? Arne kände sig allt mer oförstående.
-Precis, sa uppringaren, felkopplat. Låt mig ge dig ett exempel. När jag tänker tanken ”nu ska jag stiga upp” får jag istället ett hårt knytnävsslag i magen av min högra knutna näve. Eller jag tänker tanken ”sätt på kaffe” då börjar jag istället dammsuga hela lägenheten. ”Gå och kissa” har blivit ”byt till kanal 5 på teven”. Ett fullständigt kaos. Kaos!
-Men det är ju förskräckligt. Arne uttalar orden mer eller mindre utan att vara medveten om dem.
-Förskräckligt är bara förnamnet, stönade uppringaren. Det är olidligt. Men det finns åtminstone en förmildrande omständighet.
-Finns det? Arne hörde hur uppgiven han själv lät i sin fråga.
-Jo, sa uppringaren, de har alltid bytt plats med varandra.
-Bytt plats? Sorlet och surret var borta. Det enda som finns i Arnes huvud nu är uppringarens röst.
-Jo, sa uppringaren igen, bytt plats. ”Stiga upp” har bytt plats i muskelminnet med ”Knytnävsslag i magen”. Så om jag istället för att tänka ”Stig upp” tänker ”Knytnävsslag i magen” stiger jag upp. Så själva felkopplingen, eller vad det nu är, har skett parvis, vilket innebär att om jag tänker den ena tanken så utförs den andra tanken och tvärtom.
-Parvis. Konstaterar Arne.
-Jo, sa uppringaren, och det är här som jag behöver din guidning.
-Jag lyssnar, sa Arne.
-Jo, sa uppringaren, det är väl inte hela världen det här med muskelminnet. Ett kaos må det vara men inte är det hela världen. Jag har insett att det är bara att gilla läget och att lära om från grunden att för mig betyder inte tanken ”Stig upp” stiga upp utan Knytnävsslag i magen och vice versa. Jag var relativt läraktigt i skolan inte minst i gymnastik och matematik så det ska nog gå att få till ett drägligt liv av det här också.
-Men det som oroar mig, sa uppringaren, det som verkligen gör mig uppbragt är att det verkar som att en bieffekt av hela muskelminnesaffären är att mitt närminne börjat svikta. Jag kommer helt enkelt inte ihåg det där att till exempel tanken ”Stiga upp” har bytt plats i muskelminnet med ”Knytnävsslag i magen”, vilket gör att jag hela tiden mer eller mindre måste börja om från början i min inskolning av det nya.
-Oj, var allt som Arne fick fram.
-Så därför behöver jag din guidning. Finns det något preparat, medikament eller rent av en kur som kan stimulera närminnet till att prestera bättre? Finns det det?
-Oj, sa Arne, det var mycket att ta in. Muskelminne och närminne. Preparat och kurer. Jag måste nog be dig vänta så ska jag rådfråga några kollegor. Går det bra?
Inget svar. Det var alldeles tyst i Arnes headset. Lampan på Arnes telefonpanel som indikerade att samtal pågår hade slocknat. Samtalet var brutet. Uppringaren hade lagt på.
-Hallå, är du kvar, försökte Arne lönlöst. Bara tystnad och tomhet.
Arne vet inte hur länge han satt där på sin plats i kontorslandskapet med de äggvita väggarna och bara stirrade tomt framför sig i tystnaden, men sakta smög sig sorlet och surret tillbaka. Runt omkring bullrade kollegor, teknik och ventilation. På teleonpanelen blinkade lampknapparna som indikerade alla ingående samtal som pockade på uppmärksamhet. Arne tog ett djup andetag, var tillbaka och tryckte ned den första av de blinkande knapparna:
-Välkommen till Vårdguiden 1177. Du pratar med sjuksköterska Arne, hur kan jag hjälpa dig?
-Nåja, sa uppringaren, nu är det väl egentligen du som pratar men om du undrar så behöver jag lite minnesguidning.