Jag förstår inte

[LINNEFORS 2014-04-07] En förmiddag när jag satt och arbetade knackade det på ytterdörren. Jag var helt inne i det jag höll på med så om inte Spanjorskan uppmärksammat mig på ljudet hade jag nog inte ens hört knackningarna. Att bli störd mitt i en tankekedja innebär alltid ett avbräck och när det sedan ges möjlighet att ta åter upp kedjan av tankar är det alltid lite som att börja om på nytt. Med åren ha också tankarna blivit mer lättflyktiga. Det behövs bara en liten reva i tankeduken för att de ska ge sig iväg. Det var med andra ord som en avbruten tänkare jag gick för att öppna dörren.

I Linnefors består entrédörrarna av glasdörrar så redan i ytterhallen på väg mot dörrarna såg jag besökaren där denne stod och väntade. En kortväxt, oansenlig man i gråbeige ytterrock, tunnhårig men tydligt orakad. En total främling för mig. När han hörde och såg mig komma tittade han först åt sidorna och sedan åter på mig. Jag öppnade dörren:
-Jaha? sa jag, kort.
-Hej, stör jag? frågade den orakade mannen.
-Ja, faktiskt, svarade jag lakoniskt.
-Vad bra. Den orakade mannen log men ordnade snabbt till sina anletsdrag.
-Vad bra, upprepade han, jag säljer nämligen förståelse. Får jag stiga på?
-Jag förstår inte, sa jag och såg verkligen ut som jag inte förstod någonting, vilket jag heller inte gjorde.
-Ingen fara, sa den orakade mannen, och tog tag i dörrhandtaget, öppnade dörren på vid gavel och klev in. Det flesta förstår inte. Det är helt normalt. Dricker du kaffe?
-Va? Nej. Ja, stammade jag fram.
Det första var nog en reaktion av ren förvåning. Nekandet en reaktion på att den vilt främmande karln bjöd in sig själv och det sista ett väluppfostrat svar på frågan om kaffedrickande.

Den orakade mannen ignorerade de två första delarna men tog fasta på den tredje och sa:
-Vad bra, jag har fikabröd med mig, kanelbullar och två sorters kakor. Varsågod.
Och så höll han upp innerdörren och bjöd mig att gå före in i huset.

Än en gång gjorde sig min goda uppfostran påmind och jag lommade in genom den dörr som erbjöds. Den orakade mannen följde tätt efter. Vi hamnade i köket. Jag, en orakad man, en påse fikabröd och också Spanjorskan som överhuvudtaget inte alls reagerat på den orakade mannen utan helt accepterat honom precis som om han alltid ingått i flocken. Hon som vanligtvis är ytterst signalkänslig och lätt misstänksam framförallt mot okända män.

Kaffet rann till i bryggaren och jag dukade fram porslinet. Den orakade mannen hade tagit av sig rocken och satt nu i mitt kök, på gaveln vid mitt rödmålade köksbord iförd väst och vitaktig skjorta. Han borstade bort några brödsmulor från bordskivan som dröjt sig kvar sedan frukost och sa:
-Som sagt, jag säljer förståelse och nu har turen kommit till dig.
Kaffet hade nu runnit klart och jag vann lite tid genom att servera oss båda. Samtidigt tänkte jag febrilt men ju mer jag tänkte desto mindre förstod jag.
-Du får ursäkta, sa jag till slut och satte mig ned vid min kopp. För det första förstår jag verkligen inte och för det andra vill jag verkligen inte köpa någonting. Eller rättare sagt, ska jag inte köpa någonting.
Den orakade mannen smakade försiktigt det heta kaffet och samtidigt som han tog pappret av den väldoftande kanelbullen tog han till orda:
-Vi lever idag i en värld där vi förmodligen vet mer, om mer än vi någonsin gjort. Från det allra största till det allra minsta. Vår samlade kunskap har garanterat aldrig varit större.
En nikotingul oreglerad tandrad blottade sig när han tog en rejäl tugga av bullen. Sedan fortsatte han med munnen full av vetebröd:
-Men i vår kunskapsiver, i vår framfart på jakt efter nya landvinningar och nya kompetenser har vi någon gång under resan suddat ut skillnaden mellan kunskap och förståelse och istället ersatt det med ett likhetstecken. Vi har inbillat oss till en sådan grad att kunskap och förståelse är samma sak att förståelsen helt håller på att utplånas. Men faktum är att om förståelsen helt försvinner och bara kunskapen blir kvar försvinner också vi människor.

Den orakade mannens ord sjönk sakta in i mig. Jag satt där tyst och lyssnade. Den orakade mannen fortstatte:
-Jag är handelsresande i förståelse, sa han, vi är inte många, men vi är några. Här där du bor är mitt distrikt. Vår affärmodell är egentligen ganska enkel.
-Jaha? sa jag, förmodligen lite väl fåraktigt.
-Vi gör hembesök, förklarade den orakade mannen, precis som jag gör hos dig nu. Och så pratar vi som du och jag gör nu. Vi pratar med varandra. Om vikten av förståelse. Förstår du?
-Ja, jag tror jag börjar göra det, sa jag.
-Härligt, sa den orakade mannen, för hela affärsidén bygger också på att du i din tur börjar prata med dina vänner om förståelse som i sin tur börjar prata med sina vänner om förståelse som i sin tur… jag tror du förstår?
-Ja, log jag, absolut jag köper det.
-Som sagt, jag säljer förståelse, sa den orakade mannen.
-Och jag älskar att prata, sa jag.
-Bra, sa den orakade mannen. Då pratar vi. Och vi pratade. I timmar. Om förståelse.

Jag satt kvar länge efter det att den orakade mannen gått. Jag satt vid mitt röda köksbord. Ute regnade det. Imorgon skulle jag låta rakhyveln vila.

#blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 38 av 100.