Jakten på lika

Det knackade på dörren. Här i Linnefors har vi förvisso en dörrklocka, eller rättare sagt vi har själva ringknappen men till den är ingen klocka eller annat ljud kopplat. Det betyder att trycker en besökare på knappen händer inget mer än tystnad och lätt gymnastik för det tryckande fingret. Då och då händer det att det står någon där och trycker in tystnad efter tystnad och väntar resultatlöst på resultat. Oftast är de då stadsbor med stor tilltro till modern teknik som blir kvar där på förstubron och bjuder ett finger eller flera fingrar på workout.

Men den här gången knackade det. I duggregnet utanför stod en blöt man i färggrann kofta, blont hår, blåa ögon och anmärkningsvärt vita, nästan lysande tänder. I ena handen höll han en flagga som han viftade intensivt med.

-Hallo, sa han direkt när jag öppnade dörren.
-Hej, sa jag.
-Det regnar, sa mannen. Men egentligen sa han regner inte regnar.
-Ja, sa jag. Du är blöt. Kom in.
-Tack, sa mannen och klev in.
Han var verkligen dyblöt och det luktade redan våt ull i hela hallen. Han tog av sig koftan. Skjortan han hade under var lika blöt den.
-Det är lika bra du tar av dig skjortan också, sa jag, annars blir du sjuk. Vi får hänga upp den här på tork. Du kan få låna en tröja av mig.
Jag tog med mig koftan och gick före in för att hämta en tröja.
-Dricker du kaffe? frågade jag över axeln, jag har ett par koppar i termosen. Jag väntade inte på svar utan klev in i köket, tog fram två koppar och hällde i.
-Tack, sa mannen, det ska bli gott med lite varmt men jag kan inte stanna länge.
-Du stannar så länge du vill, svarade jag och sträckte fram den ena koppen. Sätt dig ett tag.
Mannen satte sig vid köksbordet och jag gick vidare för att hänga upp koftan på tork i tvättrummet. Det fanns ingen ledig galge men torktumlaren gapade tom med halvöppen dörr. Trettio minuter borde räcka. Jag tog med en torr tröja från strecket som jag erbjöd mannen.
-Tack, sa han, och tog på sig tröjan. Jag tog min kopp. Kaffet smakade som kaffe oftast gör här i Linnefors, starkt och gott. Vi drack vårt kaffe en stund under tystnad.
-Jag är följsam och anpassningsbar, sa mannen. Men egentligen sa han Jeg er inte jag är. Följsam och anpassningsbar, upprepade han. Jag gör allt för att smälta in, för att inte sticka ut eller vara i vägen. Hela mitt liv har jag strävat efter att passa in, att ingå och få vara delaktig. Att få vara en i gemenskapen. Jag vill verkligen vara lika. Han tystnande, log och greppade sin kaffekopp.
-Det låter svårt, sa jag. Han nickade.
-Jag menar, sa jag och fortsatte, inte ens enäggstvillingar är ju helt lika.
-Det är svårt, mycket svårt, sa mannen, men jag försöker.
-Kanske rent av omöjligt, tänkte jag högt.
-Omöjligt? utbrast mannen. Hans grepp om koppen hårdnade.
-Jo, men ett bra omöjligt, sa jag.
-Hurdå? sa mannen.
-Jag tror att vi människor skulle må ännu bättre av mer olika och mindre strävan efter lika. Vi är så vana vid det lika att det olika skrämmer oss, istället för att som det borde vara, berika oss. Vi borde njuta av varje tillfälle då vi möter det olika.
-Det skrämmer mig, sa mannen.
-Det borde vara tvärtom, sa jag.
-Kanske, sa mannen, men jag håller mig till lika. Det är nog bäst så, la han till oroligt.
Vi satt en stund och njöt vårt kaffe. Utanför hade regnet upphört. Det var ljudet från torktumlarens summer som bröt tystnaden. Ett ljud som meddelade att tumlandet för den här gången var över. Jag gick till tvättrummet. Mannen satt kvar i köket.

Mycket går att tumla, men inte allt. När jag sträckte in handen i maskinens svalg och nådde den nytumlade, ännu varma koftan insåg jag det direkt – allt går inte att tumla. Mannens kofta hade tumlats ner till ett kompakt litet klädesplagg som väl skulle passa en normalstor docka. Jag bar den lilla koftan mellan höger hands tumme och pekfinger och skulle när jag klev in i köket precis börja be om ursäkt för mitt misstag. Men mannen var borta. Platsen där suttit var tom. Bara min utlånade tröja låg övergiven på sitsen. Jag stod där alldeles ensam i mitt kök. Med en liten kofta i min hand. Då hördes en svag röst.
-Här är jag, sa rösten. Men egentligen sa den Her er jeg inte här är jag.
Och där framför stolen på golvet, till hälften dold av köksbordet stod mannen. Men han var så liten. Inte större än en normalstor docka. Där stod han med bar överkropp och sträckte fram sina bägge händer. Jag gav honom försiktigt den lilla koftan.
-Tack, sa han och tog på sig koftan. Men egentligen sa han Takk inte tack.
-Som sagt hela mitt liv har jag försökt att passa in, sa mannen, lika känns tryggast för mig.
Jag satte mig mållös på golvet.
-Tack för kaffet, sa mannen, nu ska jag fortsätta mitt sökande efter det exakt lika. Och så gick han sin väg.
Jag satt kvar på golvet. Med min högra tumme och mitt högra pekfinger på samma sätt som när de för en kort stund sedan hållit i en liten kofta inte större än att den skulle passa en normalstor docka. Utanför fönstret hade det börjat regna igen.