Kam, blockflöjt och spanska skor

Idag när vi var ute och sprang vår vanliga runda Spanjorskan och jag, mötte vi två tranor och en konstnär. Tranor lever i livlånga äktenskap och återvänder år efter år till samma häckningsplats. Lite som folk födda på 40-talet med sommarstuga vid en sjö någonstans.

Har ni tänkt på att spela på kam är kanske rent av en konstart som håller på att försvinna. En vän spelade dock igår för glatta livet. En dryckesvisa. För det fick han välförtjänta applåder. Vi borde vara flera som spelar på kam. Dels för att det är låg inlärningströskel till det musikinstrumentet, dels för att det kittlar så där härligt på läpparna när man spelar.

Ett musikinstrument som det är allt annat än låg ingångströskel är blockflöjt. Det instrumentet som genom åren tjänat som förstainstrument på otaliga kommunala musikskolor har förmodligen gjort större skada och åstadkommit fler tappade sugar än något annat fenomen på musikhimlen. Att med tunna, kraftlösa pojk- och flickhänder försöka täcka gigantiska flöjthål samtidigt som man skulle förse blåsröret med en jämn luftström kräver förmodligen större skicklighet och fingerfärdighet än vad som en öronkirurg som opererar genom mikroskop hela dagarna behöver uppvisa. Kam hade varit helt rätt att starta med.

Fick ett meddelande från Spanien. Inköp av Converse för 150 spänn meddelades det. Och jag som tyckte jag gjorde en bra affär när jag prutade på InterSport.

I dag har bilarna passerat över broarna i Linnefors i strid ström. Huset på andra sidan ån är åter till ute till försäljning. Även i morgon är det visst visning. Det blir nog bra. Det enda jag tänker är att hoppas broarna håller för biltrafiken. Själv springer jag allt vad jag kan när jag ska över. Men så är jag en ganska dålig simmare också. Men ändå bättre på att simma än spela blockflöjt. Alltid något.