Kan man sakna det man inte haft

Sista marsveckan för i år. Idag hade farsan fyllt 83 år. Känns overkligt att han varit borta i mer än tolv år. Men från och till känns det som att han går där bredvid mig. Så helt borta är han kanske ändå inte.

Ibland tänker jag på alla de som aldrig haft en pappa, eller rättare sagt en pappa närvarande. Jag undrar hur det skulle kännas. Kanske är det så att man inte kan sakna det man aldrig haft. Nej, det är kanske rent av tvärtom – saknaden över det man inte haft är mycket större. Jag vet inte. Jag vet bara att min far, farsan, har haft oerhörd betydelse för hur jag formats som människa. Jag kan fortfarande då och då tänka: ”Jag undrar vad farsan hade sagt eller tyckt”. Lika ofta kan jag höra mig själv svara, med en röst så som jag minns pappas… därefter nästan alltid ett leende och ett skratt.