Kapten Krook 24FEB.21

Han var brådmogen redan som sjuttioåring. Läs meningen en gång till: Han var brådmogen redan som sjuttioåring. Fake News! Den så kallade nyheten var skriven av en åttaåring i en skoltidning. På den tiden det fanns skoltidningar. Fet bodoni utgjorde form för rubriken. Krigsrubriken. Krigsrubriker. De hörde tiden till. Allt var för eller emot. Järnridåer och kalla krig. På lejonparten av landets teaterscener spelades Brecht. Eller möjligen Dario Fo. Granat, ett namn lämpligt för alla sorters krig var den främste uttolkaren av den senare. Brecht kunde alla tolka. Karln hade ju levt i exil i Sverige gudbevars. Men oavsett interjektion eller inte – alla kunde tolka BB. Margaretha Krook kunde. Gösta Prüzelius kunde. Thommy Berggren försökte.  

Kapten Krook som långt senare förfärades över att Mikael P kvoterades in på Dramaten – Kungliga Dramaten. Märkligt då han kanske var en av de allra första piraterna som någonsin fått fotfäste på den skutan. Men han hade redan fått gå på plankan långt innan landgången lades ut. Inte mycket till landgång, men ändå.

Vintermyggorna dansar i solskenet utanför kontorsfönstret. Där råder nog lä, eller relativ lä. Hannarna uppåt, nedåt, uppåt lite åt sidan och sedan nedåt. Och så håller de på tills någon blåser i en osynlig ljudlös visselpipa och alla myggen försvinner. Kanske halvtid. Ny signal lika ljudlös och dansen börjar igen. På bara några sekunder går det från fritt luftrum till att femtio eller kanske hundra myggor eller fler är åter på plats för att visa upp sig, visa ned sig och visa upp sig igen. Jag blir yr bara av att titta. Hopplöst att försöka följa en enskild individ med blicken. Och det är väl ändå det hon gör, honan. Hon väljer ut den bäste estradören, dansaren. Den som verkar bäst lämpad att föra släktet Trichocera vidare. Eller tar hon bara första bästa? För att få det gjort. Eller kanske vänta, hon kanske letar efter den som inte dansar så bra. Den som är mer kameral i sina rörelser. Den som kommer ta ansvar och vara hemma istället för att flänga ute på turné, hänga på krogen, oregelbundna tider. Aldrig hemma. Oavsett vilket, vintermyggor, jag har alltid trott att det var fjädermyggor jag sett.

Muterat och mutation det är tidens uttryck. Den är farlig som kines, ännu smittsammare som muterad britt eller sydafrikan och livsfarlig som supermuterad brasilian. Men visste du att lika farliga kan buddistmunkar vara, eller i varje fall muterade buddistmunkar.
Buddistmunk – du blundar och ser en skallig, leende tjockis i skräddarställning med kroppen insvept i batikfärgade lakan. Men tänk buddistmunkar kan mutera. För det är väl vad de gjort och är – muterade buddistmunkar – munkarna i Burma – eller Myanmar – som hjälper militären att bokstavligen slå ner allt motstånd. Mördarmaskiner. Inse hur lite han begrep även om detta den gode Marx. Han som hävdade (fritt översatt från tyskan): ” Religion är den förtryckta varelsens suck, hjärtat i en hjärtlös värld och själens själlösa förhållanden. Det är folkets opium.” Burma-munkarna och buddismen där är ju mera av dödande amfetamin och kokain än nedåttjack.

Salvador Dali, det var han, surrealisten som var brådmogen redan som sjuttioåring. Och jag var faktiskt tio på väg att bli elva. Moderna museet (ni vet det där konstmuseet i huvudstaden som helst vill visa upp verk av stockholmare och folk från utlandet) huserade en Dali-utställning i årsskiftet 1973-74. Jag var där och skrev om utställningen för skoltidningen. Jag kallade hans konst för just brådmogen, kanske inte utifrån lill-gammal utan mera i betydelsen försigkommen. Men, egentligen menade jag nog lekfull och samtidigt outgrundlig. Men jag hade nog inte de orden i mitt ordförråd. Eller, det hade jag nog. Det var nog bara så att brådmogen var ordet för dagen då. Någon vuxen i min närhet hade kallat mig det. Inte direkt till mig. Utan indirekt, som sedan nått mig. Brådmogen – kanske för att jag höll på att ta skepparexamen – men det hade ju inget med brådmogenhet att göra, bara rastlöshet. Omogen det var nog ett epitet som passat bättre.

Men man får ha förståelse. För det är själsligen lugnande för var och en att kunna stoppa sin omvärld i fack, oavsett om det så gäller företeelser eller personer. Det var väl för övrigt det hon gjorde, Kapten Krook, när hon svingade sin sabel där i personalmatsalen på Kungliga Dramaten.