Klockren teori

Det är just det där – skillnaden mellan teori och praktik. Idag, läs i natt och så vidare, var planen kristallklar. Efter en sen fredagskväll följde en välfylld lördag med arbete och som avslutades med åtta timmars extra nattarbete i Motala. En arbetsnatt som inte slutade förrän klockan nio i morse. En rask bilfärd ner till Boxholm och en snabb retur till Linnefors. En kall dusch. Och så iväg på teaterförställning i Sörby loge. En fantastiskt trevlig föreställning som slutade planenligt klockan tolv. Och därefter återfärd till Linnefors för några välförtjänta timmars sömn. Och det är där någonstans efter klockan tolv som det teorin som hittills även i fungerat i praktiken, praktiskt börjar halta.

Förvisso infinner sig sömnen men klockan tolv och fyrtiotre väcks jag ur sömnen av skrikande röster utanför sovrummets öppna fönster. Till saken hör att det fönstret vetter mot Linneforsarna vilket innebär att det krävs röstvolymer av den mer starkare typen för att överhuvudtaget överrösta det ständiga dånet från det framforsande vattnet. Yrvaken, trött som en nyopererad på sjukhusens uppvak, släpar jag mig till fönsteröppningen för att ta reda på vad som händer och sker. Jag har bott vid forsarna sedan nittonhundraåttioåtta och det jag får se har jag aldrig tidigare sett, eller ens kommit i närheten av att se. Mitt i forsen med vatten upp till midjan står en man i sina bästa år med en kanotpaddel i ena handen, medan en unge i fyra-, femårsåldern har slagit sina armar runt mannens hals och hänger längs dennes rygg med benen fritt dinglande. Mannen skriker, men skriket är mera stoj än panik och hans ansikte ler samma sorts leende som man ser på de som sig i leken ger fulla av glädje. Lite längre ned i forsarna ser jag en eller ett par kanadensare som tydligen ränt genom forsarna. Mannen forsätter och skrika och skratta. Ingen fara där, tänker jag och vänder åter till sängen. Lägger mig. Blundar men sömnen vägar infinna sig. Tröttare än tröttast byter jag axel. Blundar men åter igen sömnen är borta.

Klockan blir ett. Klockan blir två. Men sömnen gäckar mig alltjämt. Jag ger upp, stiger upp. Konstaterar helt enkelt att sedan knappt två timmar tillbaka är min plan enbart en teoretisk plan utan någon som helst betydelse i praktiken. Det är bara att gilla läget. Men solen skiner och det dessutom i praktiken.