Kollektiv skuld & skam

När jag en dag satte mig ned och började skriva ”Tårar är för svaga” – en teaterpjäs om våld i nära relationer kom det sig av att jag som man faktiskt kände någon form av kollektiv skuld och skam för alla de övergrepp som ständigt orkestreras av män. Men också utav att jag kände mig så hopplöst förbannad över att det bara pågår och pågår i det oändliga.

Under skrivprocessen upptäckte jag också att det fanns en speciell grupp utsatta människor – läs kvinnor – som i det närmaste glömts bort – äldre kvinnor. Så pass allvarligt utsatta att FN’s världshälsoorganisation WHO till och med har utsett våld mot äldre i nära relationer till ett folkhälsoproblem.

Så även om äldre kanske bakar bullar mer än andra så får många smaka på andra bullar när brödkavlen också används som vapen. För det är ju det som är grundproblemet våldet vet inga åldersgränser.

Allt det här uppmärksammas alldeles för lite. Vi behöver alla göra så mycket mera. Med ”Tårar är för svaga” försöker vi i Teater TREO göra något. Vi vet att pjäsen väcker känslor men den bidrar också till kunskap och medvetenhet. Bägge viktiga för att få till en förändring. Ibland när vi har varit ute och spelat har vi gjort det tillsammans med kvinnojourer och stödfunktioner. Och de efterföljande samtalen har visat på både vägar och möjligheter ut ur rena helveten som pågått i decennier.

Min förhoppning är att vi under 2025 åter igen får möjlighet att spela pjäsen många gånger. Du får mer än gärna höra av dig om du är intresserad av en förställning så kan jag berätta mer. Vi reser gärna land och rike runt för att försöka hjälpa till att så hopp om ett våldsfritt hem.

Pst. Under några veckor i slutet på 2024 tog jag skärmdumpar från min/a morgontidningar. Ett urval av alla dessa har fått utgöra collaget som illustrerar verkligheten för alldeles för många.