Kungliga Djurgården

Ibland behövs det bara en enda bussidan för att skapa lite lycka här i livet. Efter ett möte i Linköping idag som avbröts på ett oväntat och ett rätt hemskt sätt var jag lätt dyster när jag gick tillbaka till parkeringshuset där jag ställt min bil. Då, skimrande framför mig står den plötsligt där. Bussen prydd med det vackraste emblem en människa kan tänka sig. Och plötsligt var jag tillbaka i huvudstaden, tillbaka i barndomen och i kärleken till DIF, till Djurgården, Djurgår’n.

Farsan var hard core Djurgårdare och det han gillade, gillade jag. Djurgår’n ska du veta, sa farsan, är Sveriges mest kompletta idrottsförening. Den har allt. Från fäktning, via backhoppning till fotboll till kronan på verket hockeyn. Farsan som själv i sin ungdom inte var en helt oäven ishockeyspelare höll alltid DIF’s fana högt men framförallt DIF-Hockey’s högre än högt.

Själv hade jag en enormt kort hockeykarriär. Den började och slutade på den allra första träningen. Började på bänken och slutade högt uppflugen i en björk fortfarande med skridskorna på. Farsan var tränare för laget och låt oss säga att vi var då och där inte riktigt överens om tagen.

Men vi var helt överens om att Stockholms stolthet det var Djurgårdens Idrottsförening. Och så är det givetvis för mig än i denna dag. Det kanske rent av är så som farsan sa:
-Alla människor föds Djurgårdare. Det är bara det att all inte vet om det. Men vi gör det, du och jag. Det är därför vi är lyckligt lottade.

Idag blev jag så där oförhappandes påmind om det. Om Djurgården. Och minnet av farsan. Det gjorde mig allt lite lyckligare. För så är det, vi Djurgårdare är lyckligt lottade.