27 maj, 2014

Läppstift på liken

Av JanneHbom

pussverige_600

[LINNEFORS 2014-05-27] År 2003 beslutade den Socialdemokratiska regeringen om en parlamentarisk tillsatt utredning – Ansvarskommittén – med syfte att se över hur ansvaret för hur Sverige skulle styras i framtiden. Egentligen var det nog så att Statsminister Göran Persson trodde att han beställde en utredning som skulle komma med förslag på framtida kommunsammanslagningar. Istället blev detta startskottet för en regional fars som pågått sedan dess.

”Bara” efter fyra år återkom kommittén som letts av Mats Svegfors lade fram sitt resultat. Men inte med något förslag till kommunsammanslagningar. Istället föreslog Ansvarskommittén att dagens 21 län skulle ersattas av 6 – 9 regioner, eller egentligen, regionkommuner. För första gången på över 400 år föreslogs att den indelning av Sverige som gjordes under Axel Oxenstiernas tid skulle ändras och kartan ritas om. I samband med detta skulle de regionala parlament som bildas också tillföras mer makt över den egna regionens utveckling inte minst med en utökad beskattningsrätt. Faktum var att en hel del information från utredningen hade redan läckt ut i förtid och kritiken hade inte låtit vänta på sig.

En av avsikterna med att bilda ett fåtal större regioner var att jämbördigt kunna möta den internationella konkurrensen om bland annat etableringar inom till exempel akademisk forskning och utveckling men även skapa större attraktivitet som plats för kommersiella högteknologiska satsningar. För att på bästa sätt nå detta visar en samlad och ganska tydlig forskning att storleken även denna gång har betydelse. En region behöver befolkas av minst 1 miljon invånare för att regionförstoringen ska ge tillräckliga dynamiska effekter och bidra till fortsatt utveckling. I Ansvarskommitténs betänkande valde man att definiera detta, inte i absoluta numerärer utan, bland annat genom att beskriva att en regionkommun bör (läs ska) ha ett universitet och ett universitetssjukhus alternativt ett sjukhus med nära samarbete med ett universitet.

Det utredningen inte tänkte på, trots att den var parlamentariskt tillsatt, var att skrotandet av 21 län till förmån för 6 – 9 regionkommuner skulle innebära stora förändringar på den politiska arenan. Bara det att 21 stycken landstingsfullmäktige med ca 80 ledamöter per församling, totalt ca 1680 politiker skulle ersättas av i bästa/värsta fall 6 regionfullmäktige med totalt 480 politiker. Det vill säga att 7 av 10 tidigare landstingspolitiker skulle i praktiken bli tvungna att se sig om efter andra uppdrag. På olika håll hördes nu varnande röster för att denna avsevärda nerdragning i politikernumerär kunde vara ett direkt hot mot demokratin. Rösterna tillhörde inte helt otippat nästan uteslutande valda landstingspolitiker. Men helt avhängigt hur många regionkommuner som förslogs komma bildas skulle ett regionfullmäktige kräva och attrahera helt andra politikertyper än de som till dags dato kandiderat på partiernas blåa valsedlar till Landstingsvalen.

Men motståndet fanns också på allra högsta ort. Från det att utredningen tillsattes till att dess slutbetänkande presenterades hade Sverige bytt politisk färg. Nu var Sverige Alliansstyrt och det var Kommun- och Finansmarknadsminister Mats Odell (KD) som blev mottagare av rapporten. I Alliansregeringen var framförallt Moderaterna motståndare till regionbildning som bottnar i att man i vissa delar, som till exempel sjukvården, långsiktigt förordar en statlig finansiering. En förstärkt regionalisering i dessa frågor skulle vara att driva utvecklingen bort ifrån dessa politiska mål. Där till kan nog också läggas ett konstaterande att både Statsministern och Finansministern ibland verkar märkbart ointresserade av vad som sker eller skulle kunna ske utanför Stockholms tullar.

Samtidigt vore det politiskt självmord att helt tiga ihjäl Ansvarskommitténs betänkande. Dessutom var redan snöbollen i rullning. Redan 1999 hade två storregioner bildats, Västra Götalandsregionen och Region Skåne. Två giganter som tillsammans med ”vanliga” Stockholms län de facto erhållit privilegier som de övriga länen saknade. Sverige var redan uppdelat i två klasser. Områden med regionstatus och områden med länsstatus.

Om man inte kan ha ihjäl draken. Försök då att begrava den. För nu kom nämligen Alliansregeringen på att en ”regional reform av denna karaktär kräver lokala och regionala initiativ utifrån ett tydligt behov. En diskussion om regionindelning är enligt regeringen något som måste växa fram ur en konkret vilja till samverkan runt om i landet.” Dessutom hävdade man att företrädare för lokal och regional nivå hade uttryckt önskemål om att regeringen just tillsatte en diskussionsledare för detta ändamål. Sagt och gjort, Regeringen utsåg Jan-Åke Björklund till samordningsman i regionfrågan. Björklund har berättat hur han åkte land och rike runt och pratade med alla som var intresserade.

I ett år åkte han runt den gode Björklund och ungefär samtidigt som tjälen gick ur marken i de norra delarna av konungariket presenterade han sin regionrapport. En rapport som i mångt och mycket pekade åt samma håll som Svegfors ansvarsutredning, med det tillägget att nu hade dessutom kartan med den framtida regionsindelningen klarna allt mer och i Norra Sverige (Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland – utom Sundsvall och Ånge), Mittsverige (Jämtland samt Sundsvall och Ånge),  Halland och Gotland var man klara eller nära att fatta beslut om att ansöka om att få bilda Regionkommuner med start från 2011.

Oklart är vad regeringen hade hoppats på när man gav Björklund uppdraget men det framstår klart att man fick mycket mer tillbaka än vad man i sina svartaste stunder befarat. Nu var goda råd dyra. Dags att formulera ett nytt uppdrag. Återigen faller ansvaret på kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell (KD), gräva ett nytt, lite större hål där ytterligare en rapport i Regionfrågan kan sänkas ned. Den infallsvinkel man väljer för uppdraget denna gång blir ”Översyn av statlig regional förvaltning”. Enmansutredare den här gången blir Mats Sjöstrand, Generaldirektör för Skatteverket. Vi är framme vid 2009 då Sjöstrand påbörjar sitt arbete.

Mats Sjöstrand genomför även han ett  gediget arbete och i slutet på 2012 överlämnar han utredningen ”Statens regionala förvaltning – förslag till en angelägen reform”. Det har runnit en hel del vatten genom Stockholms ström och Odell som försvann efter en regeringsombildning (Fredrik tog sin Mats ur skolan) har ersatts av en annan kristdemokrat. Det är Stefan Attefall med titeln Civil- och bostadsminister som blir formell mottagare av rapporten.

I rapporten skriver Sjöstrand att flera av Sveriges län är för små för att ge ett tillräckligt underlag för en effektiv statlig regional verksamhet. Färre länsstyrelser är enda sättet att lösa många av de problem som identifierats. Rent konkret föreslås att dagens 21 länsstyrelser bör slås ihop till 11 stycken och att övriga statliga myndigheters regionindelningar anpassar till dessa. Detta skulle inte bara leda till en ökad effektivisering utan skulle bara i fråga om länsstyrelserna innebära en årlig besparing på minst 1,5 miljarder kronor.

Sjöstrands slutsatser ger ytterligare bränsle till regionalisterna, det harmoniserar väl både med det Björklund tidigare presenterat och det som Ansvarskommittén la fram för nu sex år sedan.

Vänta nu, från 21 till 11. Betyder inte det 10 färre Landshövdingar? Jo visst. Och kritiken låter inte vänta på sig. Från Landshövdingshåll. Bara denna del av debatten innehåller inslag av argument som gör ett över 400 år gammalt citat av Axel Oxenstierna dagsaktuellt igen: ”Först är allmänt veterligt, att alla våra grannar äre våre fiender”. Så har staten sagt sitt ännu en gång. Men det räckte tydligen för att skrämma Attefall för i slutet av september 2013 låter han meddela att:
” Regeringen har beslutat att behålla 21 länsstyrelser i Sverige.”

Ett par månader senare beviljas tre län att få ombilda sina län till regionkommuner från den 1 januari 2015. De tre länen är Jönköpings- Örebro- och Gävleborgs län. I februari 2014 efterfölj det av regeringsbeslut där Östergötlands- Koronbergs- och Jämtlands län får bilda regioner med start 2015. Tidigare har också lilla Halland fått bilda region och även Gotland är sedan 2011 region. Däremot har regionbildningsansökningar där man gått utanför länsgränserna och försökt bilda större regioner konsekvent avslagits av regeringen.

Sedan starten på 1990-talet har otaliga manstimmar och stora belopp lagts på att utreda, att mötas, att debattera och diskutera regionindelningar. Jag har själv aktivt deltagit i diskussionen. Svegfors, Björklunds och Sjöstrands utredningar visar alla på vilken kraft som kan lösgöras i och med förändring av den länsindelning och de ansvar som på många plan blivit otydliga, stela och i otakt med tiden. Och rent logiskt borde vi formera oss på bästa sätt för att möta framtidens utmaningar.

Men det är här problemet uppstår. När logiken möter politiken. När regionbildning och regionförstoring baserat på fakta och vetenskap och utmaningar i omvärlden ersätta av tyckande och revirpinkning och blir en ren och skär bedömningssport.

En bedömningssport med hårresande argumentation för att skydda det ”egna” länet. Men skallig blev jag nog först när Markus Wiechel 2011 distriktsordförande för Sverigedemokraterna reflekterade över försöken (mest från Östergötland) att bilda region tillsammans med bland annat småländska Jönköpings län:
”En östgöte är en östgöte och en smålänning en smålänning” och han fortsätter: ”Det är naturen, identiteten och det kulturella arvet som gör att det skiljer på invånarna beroende på vilken sida landskapsgränsen de bor”. Nu bildar Östergötland en egen region 2015. Jag själv är inte barnfödd här. Jag har bara bott här sedan 1988. Funderar lite smått på om jag ska börja bli orolig?

Tyvärr är det bara att konstatera att trots all tid, alla pengar och alla försök är vi tillbaka på ruta ett. Axel Oxenstiernas gränser från 1634 kommer till allra största del att gälla även i framtiden. Det enda processen lyckats skapa är lite läppstift på liken. Om ens det.

Blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 88 av 100.