Lenin och telefonerna

Det ringde i telefonerna här hemma. Trådlösa saker i plast med hemska ljudsignaler. Det ringde. Och jag irrade omkring, letandes. Själva tanken med trådlösheten är bärbarheten. Mobiliteten. Samma tanke innebär att de oftast är på rymmen. Då och då återfinns de på de mest märkliga platser i och utanför huset. Slitstarka är de också. Någon av dem har till och med klarat av en frostnatt. Bokstavligen.

De ringde, jag rusade.

Till slut, i tvättkorgen, hittade jag en av dem. Där låg den och lurade. Och lät.
Jag svarade.
-Hallå.
-Hej, det är Lenin, varför svarar du inte?
-Det gör jag ju, sa jag.
-Nu ja, sa rösten som tydligen tillhörde Lenin.
-Jo, nu, svarade jag.
-Har du tid? frågade Lenin.
-Egentligen inte… försökte jag.
-Bra, avbröt Lenin, det här går fort sa han och fortsatte:
-Jag fyller år idag…
-Grattis, sa jag.
-Avbryt mig inte, röt Lenin. De tolererar jag inte.
Jag blev med ens arg.
-Handen på hjärtat, du tolererade ju ingenting, röt jag tillbaka.
-Jag vet, sa Lenin och rösten lät med ens sorgsen.

Vi tystnade. Jag hörde Lenins andetag i andra änden. Han hörde mina. Jag satte mig ned på golvet och lutade mig mot väggen. Jag tyckte jag hörde en lätt snyftning.
Jag harklade mig. Ibland är tystnaden outhärdlig för mig. Den skriker till mig och jag kan nästan säga vad som helst bara för att åstadkomna ljud. Samtidigt så kan jag min Lenin. På tråden hade jag mannen som skapade Tjekan, den brutala ryska hemliga polisen. Mannen som till och med  Molotov ansåg vara strängare än självaste Stalin. Här gällde det nog att väga sin ord på guldvåg. Jag bröt tystnaden och sa:
-Hörrudu, din gamle despot, ångrar du ingenting?
-Nästan allt, svaret kom direkt.
-Och vet du vad som är det värsta? Lenin i det närmaste kved fram frågan.
-Berätta, sa jag.
-Att det som är gjort, är gjort, suckade han. Det har gått allt för lång tid för att kunna ställa saker och ting till rätta.
-Säger vem? frågade jag.
-Jag säger det! Så det så! röt Lenin.
-Se där, nu faller du tillbaka till ditt gamla jag igen! röt jag tillbaka.
Det tog tydligen för Lenin sa:
-Du har rätt, men allt är för sent.
-Det aldrig för sent, sa jag. Det får det helt enkelt inte vara.
-Men var börjar bot och bättring? sa Lenin in en lång utandning.
-Svaret på den frågan vet du redan, sa jag.
-Jo, sa Lenin.
-Då så, sa jag.
-Det är alltså dags, sa Lenin.
-Känns det så, frågade jag.
-Jo, sa Lenin.
-Bra, sa jag.
-Tack för samtalet, sa Lenin.
-Jo, tack, sa jag.
-Vi hörs, sa Lenin, hej.
-Hej, sa jag, och grattis!
-Tack, sa Lenin.

Samtalet bröts. Jag reste mig och gick ut i vårsolen. Det är aldrig för sent, tänkte jag. Aldrig. Och med ens kände jag att det var ett par telefonsamtal som jag borde ringa. Det är aldrig för sent.
Om jag bara kunde komma ihåg var jag lagt telefonen.