#Löpning på ovägar

[2014-01-06] Idag gav vi oss iväg på en liten runda Spanjorskan och jag. Vi ville prova lite nya vägar och helt plötsligt befann vi oss i orienterarland.

Orienterarland, ni vet, den där delen av guds natur som inte är skapt för oss vanliga slättlöpare utan för den den del av befolkningen som helt ohejdat älgar på över stock och sten oavsett om det finns det minsta spår efter stig eller väg. Jag blir bara så imponerad över alla dessa kartläsare som kan hålla tempot uppe under dessa förutsättningar. För en annan, som dessutom får synen fördunklad av ständig kondens på brillorna, gäller det att treva sig fram för att inte bryta näsben eller andra ben i knappt gåbara spår efter skördarnas framfart i naturen. Ris, fallna träd, vattenfyllda hål och såphala mossbeklädda stenar är bara några av de hinder som bjuds längs vägen. Eller rättare sagt ovägen.

Men jag gillar det. Det är faktiskt roligt. Och skönt att leta sig fram lite nya vägar bara för att rundan verkligen ska bli en runda. Spanjorskan hon gillar det också skarpt men det mera för att nya ställen innehåller nya dofter, säger hon.