Lyft på fötterna & ledarskapets muskelminne
[LINNEFORS 2013-10-15] Lyft på fötterna, skriker jag åt mig själv i tanken när jag springer fram längs med landsvägskanten. Jag lyder och för en kort stund lyfter jag verkligen nogsamt på fötterna och med varje steg rullar jag den löparskobeklädda foten i det närmaste ljudlöst över underlaget av asfalt. Men kort därefter är jag tillbaka i min vanliga löparstil där jag mer eller mindre hasar fram med så lite fotlyft som möjligt. Tjitt, Tjitt låter det och med en lätt pronation nöter jag dessutom snabbt ner skorna utifrån och in. Jag skyller allt på muskelminnet.
När jag började löpträna på allvar vägde jag gott och väl tresiffrigt och för att spara mina knän så mycket som möjligt utvecklade jag en löparteknik (här använder jag ordet teknik i sin vidaste och mest generösa tolkning) där jag lyfte så lite som möjligt på fötterna för att minimera belastningen på mina knän vid varje löpsteg. Min teknik påminner mycket mer om det klassiska hasandet som en del Birkenstock- och andra toffelägare ägnar sig åt än det atletiska steget som förknippas med klassisk löpning. Men hasningen fungerade för mig, jag sparade mina knän och kunde fortsätta löpträna för att både minska i vikt och må bättre. Men nu när jag är betydligt lättare och välmusklad har jag nått vägs ände med hastekniken. Jag vill springa fortare och dessutom mer ekonomiskt och då duger inte tofflandet.
Jag måste lyfta på fötterna. Det är därför jag skriker åt mig själv. I tanken. Gång på gång. Varför? För den enkla anledningen att mitt muskelminne inte vill kännas vid dessa fotlyft. Mitt muskelminne är helt och hållet kopplat till hastekniken. Jaha, tycks den tänka, muskelminnet eller egentligen det neuromuskulära systemet, här ska det löpas – dags att hasa. Signaler och impulser skickas till alla berörda delar av mitt maskineri och jag hasar på med automatik. Det krävs alltså en stor medvetenhet från mig för att bryta detta minne och fylla på med nya indata för att lyckas ändra löparstil. Tänk om samma sak gäller för helt andra stilar också?
Ledarskapets muskelminne till exempel. Finns det fog för att hävda att en ledares sätt att agera i vissa situationer kan kopplas till dennes muskelminne? Att han eller hon motoriskt reagerar på ett visst sätt när man ställs inför ett givet problem eller utmaning. Och att det i sin tur leder till att man agerar på det ena eller det andra sättet därefter. Hindras vi rent av att tänka nytt och annorlunda på grund av vårt muskelminne? Eller bidrar vårt muskelminne till att vi inte rusar åstad efter första bästa lösning? Oavsett vilket, kanske vi lite oftare ändå ska utmana vårt muskelminne och skrika, i tanken, lyft på fötterna!
P.S. Här måste jag helt enkelt lägga till ytterligare en reflektion över min egen persons muskelminne. Jag har spelat, eller rättare sagt, försökt spelat golf sedan 1988. Men varje gång jag adresserat bollen under alla dessa år har det alltid känts som den allra första gången. I dessa situationer har mitt muskelminne lyst med sin totala frånvaro. D.S.