Mammas pojk

Det hördes endast en grymtning från den store konstnären Anders Zorn. Det var allt. Inte ens ett ord, eller en kommentar. Bara en enda grymtning, av vämjelse.

Elsa Beskow, sagotanten, hade precis visat den stora konstnären en teckning. En teckning gjord av en av hennes barn. En barnteckning.

Bo Beskow älskade att måla. Redan som liten knatte på ett par tre år var kritor, papper och målande det som kunde uppsluka honom helt. Han föddes den 13 februari 1906 i Djursholm som fjärde barnet i en sexhövdad brödraskara. Mamma var den kände barnboksförfattaren och konstnären Elsa Beskow och pappa var Natanael Beskow, en småländsk predikant som också målade.

Trots gubbens Zorns vämjelse utvecklades Bo Beskows måleri och han studerade bland annat vid konstakademierna i Stockholm och Paris.  Bo Beskow var en god landskapsmålare och när han skrev reseskildringar illustrerade han oftast dem själv.

Två ord, envis och mångsidig, torde känneteckna honom både som person och som konstnär. Envishet gav han prov på när att på egen hand återupptäckte den sedan länge bortglömda konsten att göra glas på det sätt det gjordes på medeltiden bara för att på rätt sätt gå iland med glasarbetena i Skara domkyrka. Mångsidig som mycket väl kunde titulera sig författare, illustratör, tecknare och inte minst porträttmålare. Hans porträtt av statsmän som Tage Erlander och Ernst Wigforss och författaren John Steinbeck är väl värda att nämna.

Men här väljer jag att lyfta fram Musik i Atlantis en olja på duk där kontrabasen spelas av en Centaur, eller?  När Beskow väljer att omgärda musikerna med ett gyllene sken samtidigt som han låter det lila skära i figurerna och mitt i bilden ett upp-och-nedvänt kors blir frågan oundviklig, vad gör bockfötterna i Atlantis?

På 60-talet köpte Bo Beskow Mogata gamla prästgård strax öster om Söderköping och där levde han alla sina dagar fram till sin död den 1 april 1989.

Musik i Atlantis finns i privat ägo.

#enbildkonstnärperdaghållerdoktornborta #konst #konstpaus