Mannen i frack

-Det var tidigt idag, sa mannen i frack, som satt där, som vanligt uppe vid brevlådorna.
-Jo, svarade jag, samtidigt som jag försökte gno de sista resterna av nattens ytliga sömn ur ögonvrån.

Det är betydligt mörkare nu på mornarna och det känns som att inget är mer logaritmiskt i sitt tempo än höstmörkret när det bestämt sig för att komma tillbaka.
-Blir det konsert idag, frågade jag, när jag närmade mig vår låda för att fiska upp dagens morgontidning.
Mannen i frack drog i skjortärmarna, rättade till manschetterna och harklade sig.
-Det beror lite på, svarade han med suck. Som sagt, det beror på.
Jag var tyst. Jag väntade. Vi hade gjort det här förut. På håll hördes forsarna och det var förvånansvärt ljummet ute. Det skulle nog bli en fin dag.
-Det beror på förstår du, upprepade mannen i frack, jag är inte helt säker på att vi är konsertfärdiga än. Jag har fortfarande en del kvar att önska av träblåsarna.
-Jag förstår, sa jag, men du har väl tiden på dig.
-Precis, sa mannen i frack, tid det är det enda jag har kvar.
-Bra, sa jag, var rädd om den. Det är en bristvara för de flesta idag.
-Jo, men jag skulle allt vilja hålla konsert, sa mannen i frack.
-Det förstår jag, sa jag, och en dag kommer ni göra det också.
-Tror du det? Mannen i frack sken upp.
-Absolut, log jag. Du ska se att det blir bra när det blir klart.
Mannen i frack nickade. Och log han också.
-Du, sa jag, och la handen på hans axel, följ med in ett tag. Kaffet är nog klart nu. Det är aldrig fel med en kopp. Du vet väl att jag dessutom har kardemumma i mitt kaffe.