Mary – Aris Fioretos
Här om dagen läste jag ut Mary, en roman av Aris Fioretos och jag kan inte skaka av mig berättelsen. Den hänger sig kvar. Jag vet att jag redan tidigt in i läsandet tänkte ”det här kommer inte gå” samtidigt som jag drogs in i miljöerna, i tiden, utan att kunna på något som helst sätt ingripa utan bara följde med nedåt då en ung kvinna finner sig att ondskan tar över. Där hon gör valet att tiga för att rädda sig själv, sin kärlek och frukten av den samma.
Romanen utspelar sig i militärdiktaturens Grekland, det är 70-tal och Mary, den 23-åriga arkitektstudenten grips av juntan. Grips och torteras. För att hon vägrar att prata. För att hon vägar att ange, inte minst sin älskade. Sin älskade som ännu inte ens vet att resultatet av deras kärlek växer i henne. Hon tiger och döljer sin graviditet in i det längsta och skickas tillsammans med några andra kvinnor och en 5-årig pojke till en isolerad ö.
Hon uthärdar det ständiga våldet. Den ständiga tortyren. Det manliga våldet. Den manliga tortyren. Steg för steg rasar världen runt Mary men hon finner sig. Hon rättar in sig. Hon tiger. Det som gror i henne ger henne på något vis kraften att uthärda. Elchocker går att uthärda, för hon har hört att det inte skadar fostret.
Till slut går graviditenen inte längre att dölja. Och med ens blir det som varit hennes strimma av hopp, hennes djupaste mörker. Det hon bär inom sig kommer samma dag som det för första gången ser den blåa himlen tas ifrån henne. Det lovar kommendanten. I varje fall om hon fortsätter att tiga.
Mary ställs inför det beslut som ingen kvinna någonsin ska behöva fatta. Den 5-årige pojkens leksak av ståltråd, som Mary själv skapat, formas om till ett en krok, eller en hake och med hjälp en av de andra kvinnorna på ön sker det ofattbara.
Den är en lysande roman. Den är allt. Den gav mig ingen ro medan jag läste. Den ger mig ingen ro när jag läst klart. Den skulle dessutom mycket väl kunna var sann. Den grekiska juntans metoder är ökänd. Det är inte ens orimligt att tro att Mary finns, fanns.
Flera gånger under läsandet slås jag också av att det på något sätt finns ett släktskap mellan Aris Fioretos Mary och nobelpristagaren i litteratur, Imre Kertész huvudperson i romanen Mannen utan öde, György Köves. Det här med att finna sig i allt.
Och så tänker jag – Varje text, bild eller ljud som påminner oss om hur lätt det är att vanliga människor slukas av det onda, samma onda som också utförs av vanliga människor, är av yttersta vikt. Därför är Mary av Aris Fioretos angelägen. Det är därför du ska läsa Mary.