Med på tåget

TISDAG – Sitter på tåget mot Stockholm. Det är tidigt, men inte allt för tidigt. Utanför kupéfönstret far den svenska försommaren förbi. Det är nog som vackrast just ju. Grönskans gröna är ännu inte bara den där djupa koloriten utan bjuder ännu rikligt på en mångfald av nyanser av grönt.

När jag var liten åkte vi mycket tåg. Farsan jobbade på SJ och och tåget var kung. Sovkupé upp till Älvsbyn. Mörka träslag. Doften av banvall och det monotona ljudet från hjulens framfart på rälsen. Ett taktslag vid varje skenskarv. Nattkärl av porslin som påminde om de där små lådorna som hängde i en rad ovanför diskbänken i köket där hemma. Fyllda med mjöl, socker, salt och vad det nu kunde vara. Men de var av glas, eller plast. Nattkärlet på tåget var av porslin. Och när man tömt blåsan tömde man, via en sinnrik konstruktion i väggen, het sonika innehållet rakt ut på banvallen.

Nu för tiden åker jag nästan aldrig tåg. Jag vet egentligen inte varför. Ibland försöker jag förklara det med att jag inte törs chansa. Vid resmålet sitter oftast någon och väntar på mig och varken jag eller den jag ska träffa har råd med förseningar. Och min bild av svensk tågtrafik av idag är att det alltid är försenad. Samtidigt har den bilden inte stämt de senaste fåtal gånger då jag faktiskt åkt tåg. Märkligt.

Men idag sitter jag ju faktiskt på tåget. Farsan är dock borta sedan länge. Ändå är han med mig från och till. Och det är klart, här på tåget i allra högst grad. Det är ju hans domäner. Han berättar väl en tåghistoria, förmodligen en skröna. Eller så går vi i igenom hur ATC:n, det automatiska tågstoppet fungerar. Han talar om varför likströmmen är livsfarlig eller hur signalsystemet är uppbyggt. Håller hov om spårbredder och berättar om det verkliga livet, det som eldare på Roslagsbanan. Vi åker tåg idag, farsan och jag. Det går ju bra. Jag får allt se till att göra det lite oftare. Dessutom gillar jag ju farsans sällskap.