Mitt i en Spagetti-western

Blåmesen sitter utanför fönstret och väntar på feta frön. Solen har kanske också bestämt att bjuda på sig idag. Det är kallt ute. Om nu minus sju eller åtta är kallt. Idag tjänar kapitalet lite mindre på oss elberoende. Men tro inte för en stund att det de tjänar är tillräckligt. Det är det, mer än nog.

Bjöd karln verkligen in till pressträff för att meddela att årets julklapp är samlarbilder på honom själv? Trump är galen, oavsett om det är sant eller inte.

Bra ledare i dagen Corren om den ständigt pågående kollapsen inom svensk sjukvård. Ett gott exempel på vad som händer när kärnverksamhet ersätts med byråkrati.

Torr inomhusluft i kombination med hormoner har här i Linnefors skapat en miljö som skulle fungera alldeles utmärkt som kuliss för vilken spagetti-western som helst. Att ha hund innebär ju alltid att man aldrig behöver sakna förekomsten av hår. Har man dessutom en golden retriever (hundhårsproduktionens Michael Phelps) så är den där förekomsten ännu mer förekommande. Och vid torrt väder samlas allt fällt hår i buskliknande bollformationer som kommer rullande över golven. Se där, precis som fonden i vilken spagetti-western som helst. Jag tror att Charles Bronson, som Harmonica, ska dyka upp i varje dörrhål. Men än så länge har jag bara hört munspelet då och då och morsat som snabbast på Sergio Leone. Tre, läs tre, dammsugare jobbar 3-skift men de har inte en Janne att hinna med.

Nä, Janne, säger jag till mig själv. Ge upp, häng på istället. Någonstans har jag ju ett revolverbälte och en sombrero – kanske kan jag få en liten biroll. Men det blir nog kortvarigt ändå. Birollsinnehavarna i Leones filmer tenderar till att dö fortare än man kan säga påtår.

Ja, ja dags för påtå…