Något att deklarera?
Det börjar dra ihop sig till deklaration. I starten av maj någonstans ligger stoppdatum om du inte ansökt om anstånd. Inkorgen fylls dessa dagar outtröttligt på med deklarationstips. Banker, revisorer, och förvaltare försöker toppa varandra med bästa Gör si gör så-tipsen. Men lejonparten av oss kommer kanske bara att skriva på den förtryckta blanketten och på heder och samvete lova att allt är med verkligheten överensstämmande.
Gott så, för blanketter är många gånger tillräckligt komplexa i sig. Inte minst några av de blanketter som Skatteverket tagit fram för företag och företagare att fylla i. Jag kommer ihåg ett tillfälle då jag rådbråkade mina få grå för att kunna förstå vad och var jag skulle fylla i på en av dessa blanketter. Givetvis helt utan framgång. Det var bara att ge upp och kontakta det lokala skattekontoret (på den tiden fanns det lokala skattekontor). Den rådiga människan i andra änden av luren visade sig dessutom vara lösningsorienterad. Om jag bara fick till mig anvisningarna för blanketten skulle fylleriövingarna gå som i ett huj, menade den rådiga människan.
Det här utspelade sig på den tiden då vuxna människor kommunicerade med hjälp av faxmaskiner. Om du inte riktigt vet vad det är (gläds jag först och främst åt det då jag inte trodde jag hade så unga och snygga läsare här på bloggen) kan man beskriva det lite som Instagram fast på eldfarligt papper.
Den rådige statstjänstemannen faxar alltså anvisningarna och snart börjar min faxmaskin pipa och väsa och anvisningarna rasslar ut ur maskinen. Sida för sida. Totalt åtta tätt skrivna A4-sidor med, enligt Skatteverkets sätt att se på det, klargörande anvisningar.
Jag läser anvisningarna en gång. Sedan läser jag dem en gång till. Och därefter ytterligare en gång. Och en gång till. Jag går ett varv runt huset. Jag läser anvisningarna en gång till. Och en gång till. Det blir som ren manusläsning. Jag går i roll. Till slut kan jag alla åtta sidorna utantill. Stavelse för stavelse, ord för ord, mening för mening. Jag kan allt utantill. Men jag begriper ingenting. Men ännu har jag inte givit upp. Jag ringer åter upp den rådige människan på Skattekontoret. Jag tackar för faxet med anvisningarna. Det var så lite, svarar den rådige människan. Det var åtta sidor, svarar jag. Den rådiga människan låter mitt svar bli hängande i luften och undrar istället efter mitt ärende. Enkelt, svarar jag. Jag vill att du faxar över anvisningarna för anvisningarna för blanketten. I andra änden är det bara tyst. Efter en liten evighet hörs ett svagt klick. Den rådiga människan har lagt på. Min faxmaskin är lika tyst. Den vare sig piper eller väser. Inga rassel heller.
Jag sitter framför min blankett. Till slut fattar jag ett beslut. Jag greppar pennan. I varje utrymme på blanketten där jag tror att Skatteverket vill att jag ska fylla i något ritar jag en häst. Ibland en stolt springare men oftast en enklare krumelur. När jag är klar stoppar blanketten i ett frankerat och adresserat kuvert. Nästa morgon åker kuvertet i väg med lantbrevbäraren. Jag vill minnas att jag fick tillbaka på skatten det året.