Några inspel

När vi satt där tillsammans i Bokcirkeln och samtalade om ”Veterinären” var det där och då en skön ström av tankar och ”vrid-och-vänd” från alla andra cirkeldeltagare. Ett rejält knytkalas när ett sådant är som bäst. Så här i ett post-sessionskt tillstånd är de mint två inspel som jag nu allt som oftast åter spelar upp i minnet.

Karin – Din beskrivning av att vissa avsnitt av boken är synnerligen detaljerade medan andra är mer eller mindre skissartade och därmed bör nästan läsas på samma sätt som  man läser poesi inser jag nu var en knivskarp analys och värmer alldeles speciellt en gammal poets hjärta 🙂

Anna – Ditt resonemang om att den som vid en första anblick kan ses som den svage är den starke. Att Bengt med sin anpassningsförmåga är mycket mer av en överlevare än t ex Lucille någonsin skulle kunna bli.

Och dessutom jag känner precis som du Joachim att en enda enstaka händelse, till exempel som här en örfil, kan forma ett framtida liv på gott och ont. Och just där det tydliga exemplet på att våra liv styrs av tillfälligheter precis som Birgitta skriver. Något händer och skytteln far åter iväg i varpens öppnade skäl och ytterligare en längd har lagts till livets väv.

Självklar måste man åka till Vikbolandet. Besöka brottsplatsen. Härligt att du redan gjort det Christel. Modigt.

Och så den eviga frågan. Vem är det som kommer till Kristin?

Förresten, tack snälla Jakob för de värmande orden. Och dessutom, om det nu bara är längtan som återstår är väl det ändå inte bara bara. Utan tvärtom, längtan är allt. Jag längtar till exempel redan till den 24 mars.

Det här blogginlägget hittar du också på Correns Bokblogg»