När lär vi oss?

[LINNEFORS 2014-05-26] Tänk helgen började på allra bästa sätt. Nästan trehundra människor visade hur man skapar glädje och gemenskap med hjälp av sång och musik. Men knappt hinner tonerna klinga ut från den bejublade extrakonsert som koristerna i Körschlaget bjöd på förrän helgen avslutas med att en våtbrunt sorgeflor täcker hela Europa. Borta är glädjen och gemenskapen och istället odlas misstänksamheten och fientligheten. Tillsammans byts ut mot vi mot dem och fördomarna får fritt spelrum.

Så här dagen efter kan det kännas svårt att samla kraft. Men vad är alternativet? Det är bara att sträcka på sig. Fördomar kan bara bekämpas med kunskap. Nu måste vi ge varandra energi i den kampen. Idag lägger jag ut en text från min bok SAMTAL PÅGÅR – ”När lär ni er?” Kanske kan den ge dig lite bränsle.

-När lär ni tvåbeningar er fördomar? Frågan från Spanjorskan kom så där överrumplande som de brukar göra. Jag satt i kökssoffan med min påtår och bläddrade i lokaltidningen. Hon, Spanjorskan låg som vanligt bredvid mig i soffan och slöade.
-Vad sa du? sa jag, kanske mest för att vinna lite tid.
-Jo jag sa, och så artikulerade hon övertydligt, när lär ni er fördomar?
-Hur menar du? sa jag till slut. Den extra betänketiden hade inte hjälpt. Du får allt utveckla din fråga lite. När? Vadå när? Spanjorskan satte sig upp i soffan. Tittade på mig och sa:
-Vid vilken ålder börjar ni lära in fördomar? Och när blir ni fullärda?
Jag måste sett ovanligt oförstående ut för hon fortsatte nästan direkt.
-Jag har märkt att ni tvåbeningar när ni är riktigt unga är helt fördomsfria, sa hon och fyllde på, men när ni är färdiga för att användas i avel då har ni fyllt på med en uppsjö av fördomar. En del av er så många att det nästan krävs en större lastbil för att släpa runt på dem. För en del andra av er räcker det med en ordinär ryggsäck.
-Din fråga är mycket intressant, svarade jag nu. Stärkt av min andra kopp kardemummadopat kaffe var jag nu redo att ge mig in i samtalet. Men den är felaktigt ställd, fastslog jag.
-Men du… försökte Spanjorskan när jag avbröt henne.
-Vänta nu, låt mig förklara, sa jag, och Spanjorskan tystnade och vidgade öronen.
-Först och främst, fortsatte jag, fördomar är precis som sjukdomar ett gissel. Och du har helt rätt, fördomar begränsar oss människor, eller tvåbeningar som du valt att kalla oss. Det hindrar oss och det gör oss många gånger rädda och passiva i situationer och möten där vi kanske istället skulle ha gjort skillnad.

Jag kände att jag fick lite av en gillande blick från Spanjorskan, vilket eldade på mig ytterligare:
-Men själva grogrunden för fördomar är vår egen okunskap och många gånger ännu värre, vårt ointresse. Därför vänder jag mig emot uttrycket lära. Vi lär oss inte fördomar. Det är dem vi fylls med när vi väljer att inte lära oss. Om saker och skeenden. Om världen. Om oss. Jag kände hur min puls ökade. Nu var jag på gång. Spanjorskan log, la sin ena tass i mitt knä och sa:
-Det här engagerar dig, eller hur?
-Ja, jo, det fick jag ju medge.
-Det är bra, sa hon. Det är nog det som behövs, engagemang. Det och den goda viljan. Då finns det hopp för er också. Ni tvåbeningar.
Där satt vi i köket. I doften av kaffe och kardemumma. Utanför fönstret kämpade våren en till synes tröstlös kamp mot en av de uthålligaste vintrarna under det här nya årtusendet. Men hos oss, två vänner i kökssoffan, var hon redan på plats.

Blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 87 av 100.