Närtrafik

Med anledning av verkligheten.

– Hej, här står du och väntar, sa jag.
– Jo, svarade den väntande.
– Vad väntar du på? frågade jag.
– Bussen, sa den väntande.
– Bussen? Jag häpnade.
– Jo, svarade den väntande.
– Men det går väl ingen buss nu, sa jag.
– Gick, svarade den väntande.
– Gick? sa jag.
– Jo, gick, det gick ingen buss. Nu går det, sa den väntande och svängde lite med Unica-boxen som han höll i ena handen. Det rasslade lite lätt inifrån lådan när det som skulle kunna vara en äggmacka inslagen i smörpapper kasade från vägg till vägg.
– Jaså, sa jag och tänkte, eller skinka och ost.
– Jo, svarade den väntande, nu kan jag äntligen åka kollektivt till jobbet.
– Men vänta nu, sa jag. Om du tänker på närtrafiken så kör den inte på mornarna.
– Skojare där, log den väntande lite osäkert.
– Det är dagens sanning, sa jag. Jag log inte. Utan jag försökte snarare se ut som en bister regionalpolitiker när jag fortsatte:
– Det går helt enkelt inte att få ekonomi i att köra närtrafiken på mornarna för då är alla fordon mer än upptagna med att transportera andra hit och dit. Det finns helt enkelt ekonomiskt utrymme för att även hantera er landsbygdsmänniskor. Och handen på hjärtat du får väl skylla dig lite själv att du bosatt dig så otillgängligt.
– Men jag är ju född här, protesterade den väntande.
Nu var jag så inne i rollen som ansvarstagande regionpolitiker så jag låtsades om att inte höra det där sista och älgade på:
– Men det går alldeles utmärkt att utnyttja närtrafikens oanade möjligheter mitt på dagen. Då finns det kapacitet i trafiksystemet. Det är faktiskt så att möjligheten att åka på dagtid utnyttjas i själva verket alldeles för lite av er ”bonnläppar”.

Det där sista om bonnläppar var inte alls tänkt som någon form av smädelse utan helt enkelt bara ett försök att framstå som lite folklig och lätta upp stämningen en smula.

– Som sagt, skyndande jag ändå att lägga till, mitt på dagen går det alldeles utmärkt att nyttja sig av närtrafikens förträfflighet.
– Mitt på dagen? Den väntande hade för länge sedan slutat svänga med lådan och stirrade nu stint på mig.
– Jo, svarade jag trevande och pressade fram ett leende.
– Men mitt på dagen är jag ju på jobbet i stan, sa den väntande.
– Så pass? sa jag och skruvade på mig.

Det blev alldeles tyst. Till och med de fåglar som satt i de ännu nakna alarna tystnade. Ibland är tystnad kvävande. Jag kippade efter andan. Där stod vi rakt upp och med. Mitt i kläderna. Jag måste ha drömt mig bort för jag märkte först inte att den väntande hade börjat gå hemåt.
– Du går? ropade jag lamt.
– Jo, svarade den väntande. Han vände sig om. Jag ska hem och hämta bilen. Jag ska åka till jobbet. Vill du ha skjuts? Han väntade inte på svar utan började gå igen.
– Gärna, ropade jag och sprang ifatt. Det gäller att passa på att åka med när trafik erbjuds.