Nu är det kokta kaffet bryggt
[LINNEFORS 2012-09-29] Vet ni, jag sitter här med min kaffekopp vid köksbordet och läser morgontidningarna. Det är alldeles tyst i huset. Utanför fönstret börjar det så sakteliga att mornas. Så här års verkar dagen inte alls ha någon brådska att komma. Den i det närmast trevar sig fram. Men obönhörligt ljusnar det och det svarta övergår i allt ljusare varianter av grått.
Det här med att läsa morgontidningarna är något som jag alltid gjort. Jag tror, ända sedan jag lärde mig att läsa några år innan första klass. Jag tror faktiskt att jag redan innan det läste tidningarna. Men då satt jag i knäet på min mormor och hon läste, pekade och vi tittade på fotografier och illustrationer tillsammans. Vi kommenterade och analyserade. Bägge givetvis med var sin kopp kaffe. Min i och för sig till ganska stora delar fylld med mjölk, men ändå med en kaffeslurk som smakbotten. Mormor hon drack på fat. Så gjorde man där hon kom ifrån. Skvätte över från Rörstrandskoppen till fatet då och då och sörplade ljudligt i sig kokkaffet. För kokkaffe var det. Gud förbjude att vi skulle degradera oss till jolmigt bryggkaffe om det nu då redan fanns på marknaden. Det är något alldeles speciellt med kokkaffe. Inte bara det att det nästan är lite som att köra ett kärnkraftsverk. Att man måste ständigt passa koket så det inte går iväg och blir en veritabel härdsmälta med vällande kaffesump och katastrof över hela spisen. Något som nästan alltid skedde om man inte tog sin vakt på allvar och under ett ögonblick vände pannan där på spisplattan ryggen.
Speciellt också för att det skapades en alldeles ljuvlig doft i köket när man kokade kaffe. En mustig, jag skulle vilja säga, manlig doft som blandade sig med doften av trasmattor och såpaskurade golv. Och hett. Kokkaffe är hett, som synden. Du må investera i den allra dyraste och mest exklusiva kaffebryggaren på marknaden, men du kommer aldrig att komma i närheten av den hetta som en kopp kokkaffe kan utveckla. Inte undra på att mormor spetsade min med mjölk och portionerade ut sin egen på grunt fat, blåste lätt, kylde av och drack. Till och med de små sumpflarn som då och då hamnade i koppen smakade och var en del av drickandet.
Så sitter jag här då, närmare femtio år senare med samma rutin men tiden har bytt ut mitt kokkaffe till bryggkaffe. Den vackra kaffepettern har ersatts av en kaffebryggare som brygger direkt i termos. En billig pjäs som förvisso varit mig mycket trogen med stor funktionalitet under ett antal år nu. Dock börjar den låta mer och mer som ett astmasjukt barn där den stötvis pumpar vätska efter att under lång tid blivit utsatt för både kalkrikt och manganmättat vatten och fått sina andningsrör rejält igensatta. Men den stånkar på och ångar, väser och droppar mig kardemummasmaksatt kaffe som jag absolut njuter av. Min mormor är sedan många år borta. En stark kvinna som betytt och betyder mycket för mig och jag kan till och från känna att hon fattas mig. Men just i de där ögonblicken med kaffekoppen och morgontidningarna då är hon där, bredvid mig. Hon sörplar kaffe från fat, vi läser tillsammans om de stora och små händelserna som refereras i tidningarna och hon kommenterar som vanligt klarsynt och mänskligt på sin norrländska med ett tydligt inslag av tornedalsdiftong. Och alltid med en knivskarp analys och ett vänligt ord fyllt med fördragsamhet och tillit till att det goda alltid kommer att segra. Min mormor, den stora humanisten. Och min bästa vän.
(Det här inlägget skulle egentligen handla om all svärta som dagens trycksvärta kastar i ansiktet på oss läsare varje dag. Om hur jakten på nyheter har blivit jakten på den DÅLIGA nyheten. Den HEMSKA nyheten. Den SKADEGLADA nyheten. Den SÅRANDE nyheten. Om journalistiken som tappat greppet. Där varje liten dussinreporter när Janne-Josefsson-drömmar och under piskan från redaktionen väljer bort analysen och djupgående till förmån för snabba svarta rubriker. Där dåligt har blivit kanon och bra ointressant. Tanken var att utveckla en text om hur denna industriellt odlade negativism påverkar och formar oss som mottagare och läsare. Men det blev något helt annat. Om jag törs, orkar och vill kanske jag skriver den nästa gång. Vi får se.)
Den här texten har tidigare publicerats på blogg.linnefors.se men p.g.a. tekniska problem till och från med den sajten väljer vi att även publicera den här.