Nu blir vi snart en till i flocken
[LINNEFORS 2014-05-30] Igår var vi och hälsade på honom. Vi åkte långt bara för att få se honom. Vi rundade två av Sveriges största sjöar bara för att få möta honom. Sista biten färdades vi på dammiga grusvägar bara för att få träffa honom. Och så stod vi där. Dörren öppnades och ut kom han Dr. J.H. Watson, vår senaste flockmedlem.
Vi är med hund igen, eller rättare sagt vi är med Golden igen. Dr. J.H. Watson heter han och nu på tisdag fyller han 8 veckor. Och snart, mycket snart flyttar han hem till oss, sin nya flock här i Linnefors.
Och jag längtar. Vi längtar. Min familj, jag och Spanjorskan. Vår flock har saknat en Golden Retriever. Sedan nestorn i vår flock, Jansson, en vaniljvit Golden, vid 13 människoårs ålder förra året lämnade oss har det funnits ett tomrum som bara väntats på att fyllas. Men absolut inte med en ny Jansson. Han och hans bravader kommer alltid att leva vidare i vår familj. Vi samlas då och då runt lägerelden och berättar berättelserna om honom och delar minnena med varandra. Utan tomrummet är mera av karaktären att en flock av vår storlek alltid bör innehålla åtminstone en Golden. Det mår vår flock bra av. Egentligen mår varje flock bra av det.
Efter besöket när vi kom hem igen igår, sent på kvällen, så märkte jag direkt att Spanjorskan var mer än vanligt nyfiken. När de sedvanliga hälsningsrutinerna var avklarade och vi alla nogsamt genomnosade gick vi en sväng och hittade en plats i lä för den kyliga vinden där vi kunde njuta dagens sista solstrålar innan de slukades av trätopparna vid horisonten.
-Hur känns det? frågade Spanjorskan.
-Jag känner lycka, svarade jag och log så där fånigt som man gör när man är lycklig.
Och så fortsatte jag:
-Han var så söt och så mjuk och så glad och så nyfiken och så…
Spanjorskan suckade. Jag hejdade mig.
-Du suckar, sa jag.
Spanjorskan satt tyst. Nu var det bara en fråga om en liten stund innan solskivan helt sjunkit ner i det skogsgröna. Plötsligt reste hon sig upp och sa samtidigt som hon tittade bort:
-Hur mycket kommer du att tycka om mig nu?
Frågan överrumplade mig och jag var tvungen att tyst upprepa den för mig själv för att innebörden av den skulle sjunka in. Ibland är jag ju mer än lovligt trög. Men, med tanke på hur jag gått på hela kvällen om den nye var frågan lika självklar som svaret:
-Fortfarande så där mycket så att alla ord i världen inte räcker till för att beskriva det. Bara för att vi blir en till i vår flock förändras inte sådant. Kärlek är ingen ändlig resurs. Det finns inte ett utmätt mått av kärlek som måste fördelas. Tvärtom, Kärleken är oändlig. Det gäller bara att se till att använda sig av den tillräckligt ofta. Då räcker den till alla och ännu fler. Dessutom kommer vi behöva dig ännu mer nu. Jag ställde mig bredvid Spanjorskan och la min hand hennes rygg.
-Jasså? log Spanjorskan och fortsatte:
-Hur då behöver?
-Det finns saker som bara du kan lära den nye, sa jag. Och då menar jag inte svordomar på spanska.
Vi tittade på varandra och så brast vi ut i skratt.
-Du, sa Spanjorskan när de värsta av skrattet lagt sig.
-Ja? sa jag.
-Han doftar gott den nye, sa hon.
-Dr. Watson, heter han, sa jag.
-Han doftar gott, Watson, sa Spanjorskan. Det här kommer bli bra.
-Har jag sagt hur mycket jag tycker om dig? svarade jag.
Nu var det kyligt ute men jag kände värmen starkare än någonsin när vi gick hemåt den kvällen.
Blogg100
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 91 av 100.