Otillgänglighet snart högsta status

[LINNEFORS 2014-05-16] Uppkopplad och inloggad. Påslagen och aktiverad. Absolut online och definitivt med. Aldrig någonsin tidigare ha människan varit så tillgänglig. Vi når varandra närsomhelst varsomhelst. Till och med här ute på landsbygden mitt i klorofyllen där vi i bästa fall har en pinnes täckning på mobiltelefonen finns vi till hands. Hur länge kommer vi att orka.

Plattare organisationer ställer större krav på tillgänglighet på alla funktioner och nivåer. Borta är den tid då det var legio att varje medlem av ledningsgruppen omgav sig med sin egen stab av folk som skulle mota både Olle och andra i grind. Idag blir man nästa istället förvånad över att man direkt kan komma in kontakt med högsta ledningen även i riktigt stora företag.

Kanske med ett undantag som bekräftar regeln, många av de statliga myndigheterna och de statligt ägda företagen lever kvar i det gamla tänket att ledningen ska skyddas från kunder, brukare, medborgare eller hur man nu valt att benämna oss som befinner oss utanför den egna organisationen. För några år sedan var jag moderator på en större aktivitet där bland annat en generaldirektör var en av de inbjudna talarna. Generaldirektören anlände med en påkläderska, en pärmbärare och en PowerPoint-operatör i släptåg till evenemanget. Pratade i 45 minuter. Jag ställde några plikttrogna frågor, överlämnade en blomma och under publikens matta applåder tågade den statsanställda cirkusen ut ur lokalen. Där kan vi verkligen tala om att ”old school” fortfarande gällde. Eller kan det vara så att denna generaldirektör var det nya på spåret. Att det gamla sättet är på väg att bli det nya sättet igen. Att otillgänglighet snart är högsta status.

Kanske är vi på väg mot ”Unplugged Management”. Att inte finnas på Linkedin, att inte ha ett Facebook-konto, aldrig mer posta en tweet. En total mobiltelefonfri vardag. Kanske inte ens en publik mejladress.  Och att, gud förbjude, aldrig ens behöva tänka tanken att skriva ett blogginlägg. Det kanske är det som man ska krydda erbjudanden med i framtida chefrekryteringar för att få de riktigt feta fiskarna att nappa.

Samtidigt som det skapas ett helt nytt proletariat av teknofiler med händerna fyllda av paddor och smartfånar. Med armarna fjättrade vid pulsmätande armbandverk och i inympade kameror lite var stans på kroppen vadar vi hålögda fram i RSS-flöden och Twitter-stormar och motar och offrar oss inte helt olikt de 16 bönderna på det svartvita brädet som saknar alla nyanser. Hålögda, sönderdrogade på Red Bull med ömmande handleder och värkande tummar motar vi flerfalt fler Ollar vid oändligt fler grindar samtidigt som våra överfyllda hjärnor kokar över och vi till sist stupar och de sista ord som vi lyckas knappa fram på våra skärmar är det enda som lyser i det totala mörkret.

”Undo my sad
Undo what hurts so bad
Undo my pain…”

Blogg100 
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad.
Här kan du läsa mer om utmaningen Det här var blogginlägg 77 av 100.