På hyllan
Vi träffades mera av slump. I åratal hade jag varit granne med Curry. En glad indier som allt som oftast berättade för alla som ville hör vilken enorm påverkan han haft på många av världens olika kusiner.
– Du ska veta, sa han med inte så lite självförtroende i rösten, att i England till exempel har jag mer eller mindre givit namn åt det inhemska köket. Han log och en perfekt gul tandrad visade sig.
Det var absolut på inget fel på Curry, Tvärtom, Curry var en glad gamäng och hans röst behaglig och på de sätt han formade både vokaler och vissa konsonanter lät det allt som oftast att orden lämnade hans mun sjungande. Men ibland önskade jag att samtalet kunde handla om något annat än just Curry.
Min granne på andra sidan i hyllan, Cayenne P. var i mångt och mycket Currys motsats. Tystlåten, för att inte säga stum. Han bara stod där rakt upp och ned. Öronen var täckta av ett par kraftiga hörlurar och det ljud som läckte ut bestod mest av en evigt dukande bastakt. Cayenne P. var helt uppslukad av rappmusik. Det var Cayenne P.’s hela värld. Under alla år som vi varit grannar hade Cayenne P. aldrig någon enda gång lämnat hyllan. Han bara stod där, som bortglömd. Till och med prislappen på hans rygg hade bleknat för längesedan. Den prislapp som Cayenne P. var så innerligt stolt över – 0.50 € stod det – 50 cent.
Om Cayenne P. aldrig lämnade sin plats så var det annat för Curry. Han for iväg titt som tätt och kom alltid tillbaka lika glad och lika nöjd över att han ännu en gång fått göra skillnad någonstans i den kulinariska världen.
– Nu ska du få höra Mumma, ropade han till mig, när han kom tillbaka från en av sina resor och började nogsamt redogöra för sina senaste heroiska insatser. Och berättelserna pågick i timtal.
Men så plötsligt en dag kom han inte tillbaka. Hans plats på hyllan gapade tom. Hela dagen var han borta och när kvällen kom och mörkret föll fattades han oss fortfarande. Den natten sova jag knappt. Jag vred mig av och an och allt som oftast tittade jag mot hans plats bara för att konstatera att den var lika öde som jag själv kände mig övergiven.
Framåt småtimmarna måste jag utmattad ha slumrat till. För när jag vaknade stod han där igen. Eller? Jag var fortfarande kvar i gränslandet mellan sömndrömmen och verklighetsvakenheten och med ögonen fyllda av nattens mörker tog det ett tag att få till både ljusinsläpp och skärpedjup. Och innan min blick helt klarnat hade en helt ny, för mig främmande doft, letat sig fram till mig. Och det doftade inte Curry. Men jag blev inte rädd för det främmande. Utan den nya doften gjorde mig lugn och varm. Jag fylldes av en känsla jag aldrig tidigare upplevt i hela mitt liv. Min blick klarnade. Bredvid mig på hyllan framträdde det skönaste, och det vackraste jag någonsin sett. Om Curry var färgstark så var denna skapelse än mer, säg tusenfalt, glittrande. Den gyllene uppenbarelsen bara stod där som om det vore det mest självklara i hela vida världen. Våra blickar möttes och jag vet, det låter som en romantisk schablon, men, det var ömsesidig kärlek vid första ögonkastet.
Från den stunden var vi ett par. Vi var så olika två någonsin kunde bli. Jag i min lätt gråa framtoning. Hon i sin stålande figur. Jag som trivdes bäst i de små sammanhangen. Hon som strödde glädje och färgade av sig både vid middagsbordet här hemma eller på den stora festen i den stora staden. Det var kanske därför vi älskade varandra så djup, Gurkmeja och jag. För det kanske är så att det är just det olika här i världen, och när vi får upp ögonen för det och vågar ta det till oss, som vi blir fullkomliga och hela. Så blev det för Gurkmeja och mig. Ett helt liv har vi nu haft varandra och varje dag har vi ytterligare en fantastisk dag tillsammans i vårt stora äventyr.
Några dagar senare, eller om det var veckor, hörde jag en välbekant röst från hyllan ovanför mig.
– Jo, det ska du veta, sa rösten, att till och i Vatikanen har jag gjort smakliga avtryck. Självaste påve Franciskus har välsignat både min smak och gärning. Förresten har jag berättat om när jag fick hela den svenska Nobelkommittén att…