På jakt efter tystnaden
Det började för några dagar sedan. Tidigt på morgonen. Ett enkelt pip som förmodligen hade passerat obemärkt förbi om det inte hade varit för det att jag precis passerade. Jag stannade upp, men allt var tyst. Så tyst som det kan vara i en tid då man måste söka sig längst bort för att undgå ljuden och få uppleva den tystnad som bara för ett par tre generationer var en naturlig del av varje människas varande.
Idag kan man till och med tänka sig att betala extra för att få färdas med mindre ljud än alla andra. Tysta kupéer på tåget som inte är tysta utan mindre ljudande än andra. Tyst asfalt som sägs äta ljud genom att strukturen på underlaget är mindre kompakt än den asfalt som normalt läggs av asfaltskarteller ur rykande fordon. Ljudet ska tydligen försvinna in i håligheterna och absorberas av materialet. Det vet inte grus, smuts och andra partiklar om. De väljer därför samma väg och den tysta asfaltens porer fylls med skit istället för ljud med resultatet att den tysta asfalten blir lika ljudlig som den vanliga. Var den egentligen tyst den tysta asfalten? Snarare är det nog så att den tystande egenskapen egentligen är en ren transponering av ljud. Däckens ljusa oljud mot underlaget sänks en oktav eller två. Det tysta är egentligen bara mörkt oljud.
Bullerplank har funnit i alla tider. Eller åtminstone ett tag. Det tysta skapas genom att ljudet, här kallat buller, studsar tillbaka när det träffar planket. På andra sidan samma plank en tyst fristad. En klosterträdgård. Om det inte vore för det buller som väljer att färdas över planket.
Nu pep det igen, och igen. Ett obehagligt ljud. Med ljudbojens frekvens i mild sjö och alarmljudet i en klockradio från tidigt åttiotal. Nu igen.
Ibland blir den tystnad som inte finns helt enkelt för mycket, för tyst. Den digitala tekniken är i sitt grundutförande stum. Vare sig ettor eller nollor ljuder. Det fungerar inte för oss. En helt ny yrkeskategori försöker sätta ljud på den tystnaden. Ljuddesigner och ljudingenjör är ett par av de titlar som pryder dessa människors visitkort. Förmodligen deras digitala visitkort. När vi vill svänga höger eller vänster med den moderna bilen och markerar det med bilens körriktningsvisare är det tickande ljudet inte längre analogt utan en digital hägring skapad för att vi ska vara trygga med gårdagens ljudminnen.
Nu piper det så ofta att jag lyckats identifierat varifrån ljudet kommer.
På kontoret där jag jobbade var jag ibland kvar sist på kvällarna. Det var alldeles tyst. Eller var det verkligen det? Klockan åtta eller mera exakt 20:03 stängdes med automatik ventilationssystemet av. Nu byttes tystnaden mot ännu mera tystnad. Luften blev snabbt sämre men tystnaden tystare. Men helt tyst blev det nog aldrig.
Spänningen är nio volt i en brandvarnare. När spänningen i brandvarnarens batteri understiger nivån då den inte längre klarar av att fullvärdigt förse systemet med tillräcklig energi börjar enheten sända ut nödsignaler. Pipen. Ju svagare det fyrkantiga batteriet blir desto oftare ljuder varnaren. Den varnar inte längre för brand. Den varnar för sin egen kommande död. Till slut kommer jag till undsättning. Jag byter batteri. Tar bort det gamla, förbrukade och sätter dit ett nytt fyllt med energi. Varnaren piper ett långt hjärtskärande pip när det nya batteriet kommer på plats. Sedan tystnar det. Alldeles tyst. Och vi är tillbaka i den moderna tystnaden igen. Den som är fylld av ljud.