På väg till Skara

I dag när jag rullade över Västgötaslätten på väg till Skara blåste det verkligen rejält. Det kändes i hela bilen hur vinden tog i ända från tårna när den stormade fram. Vind är egentligen en säregen företeelse. Den bara blåser på helt utan mål. Men ändå aldrig irrande.

Vi människor blåser också på. Men kanske mer irrande. Trots att vi många gånger har ett mål. Eller tror oss ha ett mål. När jag närmade mig Hornborgarsjön började jag spana efter tranor. Men jag såg bara gäss och kråkfåglar. De flesta av gässen låg och hukade på marken. Flera av kråkfåglarna lekte i den starka vinden.

Här i Linnefors har vi ett korp-par. Jag kallar dem för TopGun Ett och TopGun Två. De verkar älska att leka akrobater i skyn. Varje gång jag ser de två korparna på någon av mina promenader stannar jag upp och följer deras konster med blicken ända tills jag nästan blir åksjuk bara av tittandet.

Förra gången jag åkte till Skara, precis efter Falköping, sprang en stor älgtjur över vägen. Ganska nära. Tillräckligt nära för att min puls skulle öka. Idag såg jag ingen älg. Jag såg inga tranor heller.

På väg till Skara stannade jag två gånger för att fotografera timmerhögar. Jag tycker de är vackra. Jag har bestämt mig för att måla timmerhögar, snart. Jag ska bara irra lite till först.